Ester och Arvida hade tagit beslutet, det fanns utrymme för ännu en person i deras hem. De hade ansökt och fått besked. De ansågs lämpliga.
Nu står de på perrongen och väntar. Spända, smått nervösa, men mest nyfikna. Tåget stannar och konduktören släpper ut en hel hord med barn. Rödgråtna och bleka finska krigsbarn.
Kvinnornas ögon landar på en ovanligt söt flicka. En femåring med pepparkaksbruna ögon och blygt men smittande leende.
Flickan fick dela deras hem, kvinnornas tid och kärlek under hela sin uppväxt. Detta hände för drygt 70 år sedan. Flickan blev min mamma.

Var står jag i detta nu? Vad har jag att förvalta? Ja, tankarna går.

2015