Lilla mammas dag idag – lite tufft trots att det gått tretton år. Det var henne jag vände mig till när det låg klass-3-varning över livet.
Det var lördagsförmiddag och mamma hade plockat fram kokboken och ingredienserna. Jag minns inte vad det var tänkt att bli, troligen inte spagetti för det fick hon laga varje lördag tills jag flyttade hemifrån. Kanske hade hon glömt något där upp, kanske glasögonen. Var hon på väg upp, eller ner, för trappan? Svårt att andas, en propp i lungan. Lilla mamma föll, ner på golvet i hallen. Hon slog näsan i fallet, det syntes sen, kanske mer. Annars var hon så fin – min alldeles vanliga mamma med sina alldeles vanliga gå-hemma-myskläder. Fast hon var inte där, längre.
Pappa kom hem, ambulansen kom och jag kom. Jag försökte värma hennes händer, de var alldeles för kalla. Till slut förstod jag. Nio månader senare fick jag veta att hennes inre var en härva av cancer. Så lång tid kan det ta att våga ställa frågan, när man vet för mycket. När en sierska avslöjat dödens ankomst, till någon som inte vill veta (och som inte besöker fler sierskor).
Ovanför ”mammas plats” vid trappan i vårt hus hänger en stor ängel och en tavla: ”Störst av allt är kärleken”. Jag inbillar mig att det är hennes budskap till oss, vi som var där den stunden. Allt som oftast hastar tillvaron med oss, allt som ska fixas och trixas, men ibland är det nödvändigt att stanna upp och rota fram kärnan – och få lite perspektiv. Vad är viktigt, egentligen? (2013)