Tankar behöver tomrum – för att mogna och sedan skördas. De växer, faller in i någon slags flöde och behovet att sätta på pränt blir tvingande. På denna sidan kommer flödet att få ta plats. Äntligen

Som tioåring var jag författare. Vid mammas stora skrivbord, knattrandes på den manuella skrivmaskinen. Olika berättelser om vilda hästar växte fram och illustrerades egenhändigt. Under tonåren lades locket på och tiden därefter var skrivandet endast en kanal att uttrycka olust. Den boken var svart, både på in- och utsida, och blev så småningom till rök och en liten gnutta värme i vedpannan.

Ett stycke in i livet kom orden och flödet tillbaka till mig och sedan det magiska året 2000 har jag delvis försörjt mig på det. Mestadels har det handlat om naturen – ett kall?!

kärlek

Den största kraften – kärleken.

För mig har kärleken alltid varit tveeggad. Å ena sidan var jag prinsessan, väntandes på springaren och allt det där. Å andra sidan var jag ganska övertygad att den inte gällde mig.

Senare blev kärleken den mest destruktiva kraften och ledde till en lång period av förnekelse: kärlek finns inte, punkt slut. Tills den slog till igen och lät mig vänta en hel evinnerlighet. Egentligen alldeles lagom länge för att inse att det var allvar, men det förstod jag inte just då.

Likväl är den störst och allenarådande, allt annat är ridåer.