Tag Archives: vandring

10 år – nya planer

10 år – nya planer
planering vandring Skåneleden

Vår Kullen-vandring 2015 började med hällregn, givetvis sprack det upp inom en timme och blev bästa badväder resten av helgen.

Planeringsstadiet – äntligen!!!
Ny vandringshelg på ingående, med allt vad det innebär. Som småbarnsfamilj och månskensbönder är det inte ”bara att kasta sig ut”. Barnvakt och djurvakt är grundbulten i alltihop. Sen börjar det roliga: välja sträcka, checka bussförbindelser, boendemöjligheter. Och det blir riktigt bra det här!
Utgångspunkt Jonstorp på Kullahalvön, bussar som tar oss ut både lördag och söndag förmiddag, ett mysigt B&B som faktiskt hade ledigt rum åt oss. Så hoppas vi på en middag med fokus på romantik. Det är ju inte var dag man firar tio år som Herr & Fru

Ett steg fram, ett halvt tillbaka

Ett steg fram, ett halvt tillbaka

Februari – Söderåsen ska bestigas i snö och med ett snabbt anfallande mörker. För att hinna gå någon längre sträcka får man vara på plats när det ljusnar. Att ha fjorton dagsetapper framför sig känns mäktigt, även om jag inte ska gå dem i ett svep. Jag kommer så småningom inse att även om jag är stolt över bedriften så var det egentligen ingen stor grej. Lättsamt, skönt och det bästa jag kunde göra just då – gå, andas, tänka.

Åstorp – Hålebäck, bra som uppvärmning. Ryggsäck, kamera, hund och bästa vännen. Motionsspår och små skogsvägar, lite backar men bara en svag förnimmelse av den väldiga åsen som komma skall. Jag och kameran var bara avlägset bekanta och varje fotovänlig sten och stubbe tog tid, evinnerlig tid. Den snötäckta marken gav inget vidare fäste, ett steg fram och ett halvt tillbaka. Så passande, så talande.

Min tillvaro var uppochnervänd. Sorgen efter mamma tog över rodret och jag dög inte till mycket. Inte ens öppna posten, eller betala räkningarna i tid. Men vandrandet – det gav puls, syre och en gnutta livskraft.

Steg lades till steg, raviner öppnade sig vid min sida, en uråldrig tingsplats på höjden, ett hägn med linderödsvin gav andra tankar. Väl framme vid den enorma muren som omger hjorthagen såg livet betydligt ljusare ut. Här måste man upp, för att se ordentligt. Sitta en stund och bara dingla med benen, tänka på godsherrar och tjänstefolk. För alldeles runt hörnet ligger slottet Vrams Gunnarstorp.


 

Vandring över Söderåsen

Vandring över Söderåsen

Ur döden föddes livet…

Ur döden föddes livet…

…så inledde jag en text om en mosse, så död och så levande. Att livet vilar i döden, och döden likaså i allt som lever, har erfarenheten lärt. Så var det vårvintern 2001, men jag tänkte och kände inte så just då. När lilla mamma plötsligt rövats bort från livet.

Önskedrömmen att ledväga människor ut i naturen – min saga var sann. Sedan fler år följde jag elvaåringar ut på Skåneleden och gav dem all inspiration och naturkraft jag kunde ge. Men plötsligt var sagan ingen dröm, istället utbytt mot en daglig mardröm. När sorg och tårar var alltet, fanns inte styrkan att möta andra.

Omplacering. Uppdraget blev statusinventering av vandringsleden Skåneleden. Februari 2001 tog jag första steget – Ås till åsleden, från Åstorp till Agusa.

När livets röda tråd blev orange

När livets röda tråd blev orange

”Du tycker om friluftsliv och att vara i naturen, eller hur?”
Syns det på mig på något sätt, tänker jag, sneglar ner på min klädsel och svarar ”Jo visst, av födsel och ohejdad vana är det nog så”.
”Kanoting?”
”Oh ja!” säger jag och får upp bilder av paddelturen (min enda) då solen blagade, näktergalen jublade och jag gick på grund i forsarna stup i kvarten, och fick åka baklänges ner. Med full packning och två vippande schäfrar i kanoten.
”Och ridning?”
Vad svarar man på det när hästar varit livselixiret sen sjuårsåldern.
”Vandring då?” fortsätter han utfrågningen.
Vandring? Gå i skogen, det gillar jag ju, tänker jag. Har alltid drällt i skogen, dämt bäckar, byggt tusen kojor och ännu flera stall åt mina låtsashästar. Han menar nog med ryggsäck och kniv, det har jag aldrig haft. Men det är väl inte för sent att börja. ”Vandra är toppen!” svarar jag.

Det var inte vårt första möte, han var stamgäst på fiket där jag jobbade. Brukade beställa dagens snuskbulle och kaffe i odiskad mugg. Snuskbulle var Delikatos chokladboll med kokos, snuskigt gott, fett och onyttigt. Hans kaffemugg var en specifik mugg som inte fick diskas – eftersom det gav kaffet karaktär.
”Jo, jag frågar för att jag tänker att man bör jobba med något man gillar, som att vara ute i naturen, och jag tror att du vill vara med. Som guide genom naturen.” Här stod jag hedrad och glad över att ha fått denna unika jobbförfrågan. Förvisso fanns ingen anställning med i bilden, inte ens ett företag i bakgrunden. Endast en arbetslös man med idéer och ambitioner. Jag sa upp mig, såklart.

Att kombinera vandring med kanoting och ridning var vår melodi. Vi skulle sätta samman olika spännande turer att boka. Ganska snart upptäckte vi att det fanns en ”Skåneleden” i våra trakter. Ypperlig för vandring, sades det. Vi satte igång att vaska fram guldkornen för att visa och berätta för blivande gäster. Om troll, hedningar, original, kulturspår och olika unikum i naturen. Vi finkammade terrängen närmast leden och lusläste hembygdsböcker, domsagor och naturvårdsplaner.

Exakt där och då startade min relation med Skåneleden och livets röda tråd – blev orange.
Året var 1997

När jag fann min orange tråd - blomstrade livet

När jag fann min orange tråd – blomstrade livet

Slutspurt på hundamilavandring

Slutspurt på hundamilavandring

Befriande! Och separationsångest! Nu har jag gått, gått och gått. Förvisso cyklat en del också för att ta mig tillbaka till bilen. Det är december, året är 2006 och EN vandringsetapp återstår – start Glimåkra, målgång Vesslarp. Och cykeln är med även denna gång, efter sista vandringssteget blir det cykeltur tillbaka till Glimåkra. Så här i efterhand kan jag säga att det hann bli mörkt – kolsvart! När vovven och jag tog oss tillbaka till civilisationen.

Min vandringstur är strax till ända och jag är givetvis stolt. Också lite vemodig att det ligger bakom mig. Upplevelsen är långt ifrån plågsam, om man säger så. På vägen har jag granskat tusentals orange prickar, vägvisningspilar, spänger och staketövergångar. Ett antal vindskydd, eldplatser, toaletter. Prickat in parkeringsplatser på kartan och sökt efter otaliga sevärdheter i terrängen kring Skåneleden. Hunden har sällskapat, banat väg och ibland vakat över mig om natten. Kameran har arbetat sig varm och vi har blivit mycket bättre vänner.

Eftersom slutspurten hamnade i december snöade jag och kameran fullständigt in på mossor och lavar. Det är liksom de som lyser upp naturen den tiden på året. Vi fann också några fantastiskt vackra bilvrak – oj, vad vi gick igång där! Det var nog bilvraken som bidrog till att mörkret hann före, på väg tillbaka till bilen.

Jag glömde ju nästan nämna att vi stötte på folk från både tidningen Norra Skåne, Kristianstadsbladet och radio Kristianstad. Så mycket folk har vi knappt stött på under hela hundramilavandringen. Kul inslag, bland all den där mossan, kan jag tycka.

En mossrik slutspurt Glimåkra - Vesslarp

En mossrik slutspurt Glimåkra – Vesslarp

IMG_6252 S CL IMG_6247 S CL

Även Sydsvenskan blev inspirerad på vandring.

Även Sydsvenskan blev inspirerad på vandring.

När 14 blev 28 – Österlenleden nästa!

När 14 blev 28 – Österlenleden nästa!

Så föll det sig inte bättre än att fjorton tillryggalagda etapper blev fjorton ”to go”. När vandringen över de skånska åsarna (horstar) förpassats till min historia blev jag introducerad för en ny vänskap – Österlenleden. Liksom Ås- till åsleden behövde den ses över och vad är väl bättre än att skicka ut en trasig själ i skogen, uppdraget blev mitt.

Det är strålande sommar och året heter 2001. Sorgen efter mamma har inte lagt sig, polletten har fallit ner och det är etter värre att leva. Världen är gråmelerad och inte en fågel sjunger i skyn. Jag fortsätter promenera. Hemmavid och bortanför. Och läsa. Om meningen med allt.

Start: Ystad. Via Haväng – Christinehof – Snogeholm. Slutdestination: Ystad
Snart är jag frisk, helad och sorgfri – vänta och se!

Haväng, läker alla sår

Haväng, läker alla sår

Skåneleden – my way

Skåneleden – my way

back onGav upp mitt jobb, trodde jag. Släppte den spännande titeln ”rekreationskonsult”. Inte helt lätt då jobbet kändes viktigt och riktigt, mer ett sätt att leva. Men så fick det vara, jag blev småbarnsmamma och ville inte stycka sönder tillvaron med pressande deadlines – stup i kvarten. Som mamma och dagmamma fick vi ändå mat på bordet.

Strövområden, reservat och nationalparker blev till minnen, goda såna. Men Skåneleden – där jag mötte min kärlek, vandrade ut ur min sorg, förlovade mig, bearbetade våra missfall och så vidare. Min livsnerv – Skåneleden – blev ingen berättelse att minnas. Den glöder än.

Nu har jag börjat vandra igen och det lär dyka upp lite Skåneleden här, my way!