Tag Archives: Skåneleden

Från hamn till slott till å – till Österlenleden

Från hamn till slott till å – till Österlenleden

Från slott till slott.
Från hamn till hamn.
Från å till å ( tryckt 1984)
1980-talets delleder förenades under 90-talet och blev till ”Skåneleden 4 Österlenleden”. Nästa årtionde översattes faktatexter kring ledens sevärdheter på både engelska, tyska och danska. Fyra små böcker levererades tillsammans med kartan. Och det gudomliga pappret upptäcktes! Det som tål både dragkamp och diskmaskintvätt. Det används än, 2018.
Min fjorton mil långa promenad längs Österlenleden utfördes dock med det gamla sönderfallande pappret. Då gällde det att undvika regn (och fallande i vatten…) och onödiga vikningar, om man inte ville gå vilse. Vilket man såklart råkade ut för – Hammars backar var ett klurande utan dess like, med totalt hundfientliga staketövergångar. Plurrandet i november är oförglömligt. Också Skåneledens orange färg var ett intressant fenomen: från rosa till rött, och ibland faktiskt – orange.
MEN upplevelsen att vandra längs Verkeån uppvägde allt! Sagolikt 
1978 – 2018 #Skåneleden40 med #Skånskalanskap

Vandringskartan som satte spår

Vandringskartan som satte spår
Året 1998 fick jag en vandringskarta i min hand. Det var ett sådant tillfälle som verkligen stakade ut en ny kurs i livet. Jag hade sagt upp mig från mitt jobb för att försöka skapa det arbete jag önskade: med natur och friluftsliv. Mannen (pojkvaskern) som gav mig kartan blev några år senare min äkta hälft. Kartan blev också början på över hundra mils hälsouppbyggande vandring – och ett märkligt kartintresse. För just Skåneleden. <3
Den första vandringen av en hel delled började som en sorgevandring efter ett dödsfall, våren 2001. Ibland tillsammans med en vän, ibland ensam med hunden. Fjorton tankfulla vandringsmil, från ås till ås.
Vem kunde ana att kartgåvan skulle leda till att skåneledskartor skulle bli min profession? Inte jag i alla fall, efter alla mina vilsesprång i skolans orientering.
Stolt och glad att jag får fira #Skåneleden40 och att vara en del av ledens utveckling.
Vandringskartor SL ÅÅ 1981-2018
SL3 1997
Vandring delled ÅÅ 2001

 

Förbannelsen vid källan i Hallaröd

Förbannelsen vid källan i Hallaröd

Ur boken:

– Ursäkta…

Hon sätter fingret för sin mun för att tysta mig och sänker åter blicken mot vattenkällan. Jag backar långsamt utom synhåll och låter henne fortsätta sin ritual. En grov ek får bli mitt ryggstöd och jag slår mig ner vid den alldeles bredvid stigen, bland vårfuktiga kvistar och blad. Runt mej står bugande vitsippor med slutna knoppar, väntandes på att få slå ut i blom. Jag plockar lite planlöst bland dem, befriar en och annan krokig stackare från vinterns rester. Efter en stund kommer flickan gående längs stigen. Med mjuka fjädrande steg och kroppshållning som en balettdansös.

– Du kan skydda dig med hjälp av källan. Hon vänder sig mot mig, jag ser på henne och undrar vad hon menar.

– Men nu är det försent, solen har precis gått upp. Om du vill försöka ska du gå till källan ensam innan solen går upp, det är viktigt.

Jag funderar på hennes ord, Vad är det jag ska skydda mig emot?

– Har du sänt en förbannelse finns det tyvärr bara en utväg

– Förbannelse?

Snubblade över källan helgad åt Sankt Olof. Ingen törstsläckare, men eggar tankarna.

Snubblade över källan helgad åt Sankt Olof. Ingen törstsläckare, men eggar tankarna.

Med Pegman på Österlenleden

Med Pegman på Österlenleden

Ett annorlunda och spännande uppdrag: att vandra tillsammans med Pegman, hen som tar tusentals bilder i alla riktningar. Alltihop hamnar sedan på nätet. Med andra ord kan vem som helst återuppleva min och Anders vandring mellan Borrby Strandbad och Torparebron (SL4 etapp 3-6).

Kivik – Borrby Strandbad

10 år – nya planer

10 år – nya planer
planering vandring Skåneleden

Vår Kullen-vandring 2015 började med hällregn, givetvis sprack det upp inom en timme och blev bästa badväder resten av helgen.

Planeringsstadiet – äntligen!!!
Ny vandringshelg på ingående, med allt vad det innebär. Som småbarnsfamilj och månskensbönder är det inte ”bara att kasta sig ut”. Barnvakt och djurvakt är grundbulten i alltihop. Sen börjar det roliga: välja sträcka, checka bussförbindelser, boendemöjligheter. Och det blir riktigt bra det här!
Utgångspunkt Jonstorp på Kullahalvön, bussar som tar oss ut både lördag och söndag förmiddag, ett mysigt B&B som faktiskt hade ledigt rum åt oss. Så hoppas vi på en middag med fokus på romantik. Det är ju inte var dag man firar tio år som Herr & Fru

Stenar som får själen att lyfta

Stenar som får själen att lyfta

Vandring Klöva mölla – Klåveröd

Plirande ögon, dånet av vatten och vinandet då kvarnremmar drar igång ovanför huvudet – det är de ihopsamlade tankekornen från min tid som mjölnare. Två gånger om dagen hjälpte jag till att dra igång kvarnen Klövamölla. Dammluckan öppnades, kvarnstenarna började rotera, hela byggnaden skakade och barnen baxnade. De omnämnda ögonen tillhör min mentor inom kvarnkonsten, Sven Davidsson. Jag blev hans högra hand när skolklasserna kom på besök.

När tankarna släppt liggarens och löparens energiska dans faller vi in på stigen där jag gärna drar benen efter mig. Kontrasten mot de dundrande kvarnstenarna och den yrande forsen är total. Klövabäckens vatten har nu intagit en saktmodig resa och en stillhetens stund. Jag tar motvilligt avsked av bäcken lite längre fram och släpper leden för några minuter, traskar bort till vägkorsningen och uppsöker buskarna. Inte vilka som helst. Dem som gömmer Gålarps linbastua.

Gålarps linbastua

Gålarps linbastua

Bilder på ett blånande linfält, en svettig bastukärring som vände linet torrt där inne och bråkar som skiljde grovt från fint dyker upp i min skalle. Allt om linberedning har jag läst mig till, och fört vidare till ett antal elever. Den bästa historien är om mannen som kom från stan, blev sugen på ett dopp och plötsligt stod naken i ett blommande linfält. Den brukar gå hem hos elvaåringar. Och hos mig, fast i mina tankar dyker plötsligt Papphammar upp. Vad han nu gör där.

Jag och hunden stretar vidare längs grusvägen, den är precis så där enformigt rak som grusvägar kan vara. Jag får glädja mig att det går i ständigt uppförslut. Samtidigt är det då jag tänker bäst, på sträckor som den här. Där kroppen monotont kliver vidare och där omgivningen inte är så flott att den väcker elden. Halvvägs gör jag ett stopp, på Skånes högsta punkt. Säkert många av åsbornas stolthet, att ha landskapets höjdpunkt runt stugknuten. Men upplevelsen i sig är inte himmelsk på något sätt. Man ser inget utom möjligen buskar och snår. Marken lutar något, det ser man när man anstränger sig. Ändå är det en liten fjäder i hatten, jag har stått på Skånes högsta punkt. Att det varken är någon bergstopp eller ens invid en häftig ravin kan jag låta vara osagt när jag återger mina bedrifter. Jag besteg Söderåsen. Punkt.

Vi passerar ett stenkast från en treudd, en lite mer udda stensättning. Ett stycke längre fram väntar strövområdet Klåveröd. Innan vi lärt känna varandra på djupet verkar det mest handla om granskog och produktion. Inga själsliga glädjeskutt här inte. Än. Det har sagts mig att i slutändan är det insidan som räknas och Klåveröds inre är som glödande smaragder. Klippformationer egentligen men det kan kvitta, de får själen att lyfta. De mest sagolika miljöer tornar upp sig framför mig. Eller ner sig, ibland. Först och störst är Snuvestuan. En väldigt liten grotta med en väldigt lång trappa för att ta sig dit ner. Här bor hon. Kvinnan med hål i sin rygg som kan förvrida både bössor och män. Eller är det jag som bor här? Jag vet inte säkert.

Snuvestuan

Snuvestuan

Alldeles strax efter att kärleken börjat spira i mitt liv kom jag hit tillsammans med min utvalde. För att reka inför skolvandringarna. Eftersom det var jag som stod för spirandet på den tiden var det han som fick axla den förvridna rollen i sagan. Sagan den blev sann, jag blev hans fru, han blev min man. Så småningom. Kanske är det så att det är jag som är en snuva, precis som han sa den gången. Kanske är han en manlig variant av snuvan. Vilket som så förvred vi huvudet på varandra ordentligt, med eller utan hål i ryggen.

I dalgången Vargadalen blossar åter elden. Jag står på botten vid en brant med nedrasade gråstenar, inte lika förtrollande som Snuvestuan men de ger en skön känsla av magi. Stigen som leder mig vidare ligger i minnenas dis och handlar mest om våta fötter och vilsegång. Pilar som skulle leda mig rätt hade gått upp i rök och den röken sipprade ut ur mina öron. Att vandra fel någon halvtimme eller så har den effekten på mig. Som alltid (hittills) finner jag vägen tillbaka och glömmer det som pyrde. Men strax står jag som en flammande fackla inför skorstenarna i Skorstensdalen. Klippor som strävar upp mot skyn men borde fallit för årtusenden sen. Precis som livet i sig, ibland rämnar världen runt omkring – förbli stående människa och lev igenom. Det kommer en ny morgon En morgon där min älskade mamma inte är fysiskt närvarande, men där kraften att föra hennes visdom vidare råder.

Offerkastet

Offerkastet

Tredje dagen och etappen på min hundramilavandring börjar vid Lägerplatsen Krika skog. Det är februari, det är grått och kameran har svårt att få in tillräckligt mycket ljus. Bilderna blir lika taffliga som livet i sig just nu, murriga och utan skärpa.
Den här sträckan sitter i benmärgen. Här har jag vallat skolelever, ska jag gissa är det nog närmare fyratusen elever som stampat den här stigen tillsammans med mej.

Jag och fyrfotavännen Zack följer kanten av klövaravinen. När jag spanar ner ser jag blänk från en bäck. Inte vilken som helst, klövabäcken tar sig fram på ravinens botten – inte mindre än fyra kilometer genom åsen. Vattnet är klart och kallt. Miljön här passar bra åt en mängd unikum i vår natur. Somliga arter har överlevt här sedan senaste istiden. Dessutom är den vacker att se på, den där bäcken.
Den praktfulla bokskogen övergår i ett buskrike. Här brukar det prassla i de torra löven om våren, när små ödlor blir störda i sitt solbadande. Branten suger i maggropen, även om jag vant mej något. Några rötter över stigen suger extra. Åker man rullstol här är det lätt att råka i obalans. En elev ”visade” mig det. Det fanns inte många sekunder till godo att rätta upp det ekipaget.

Med både vemod och lättnad viker vi av och lämnar ravinen bakom oss. Strax kliver vi över en bäck som kanske inte ser så mycket ut, jag blir lite blöt och lerig om kängorna men sen är den förbi. Hur lätt hade det inte varit att bara rusa vidare men nu är det dags för projekt omöjligt. Bäcken ska plåtas men februariljuset är inte samarbetsvilligt. Länge halvligger jag i geggan med stativ och kamera. Varför vill man tvunget föreviga denna smetiga rännil? Den har en historia som både tilltalar och avskräcker. De elever som inte varit riktigt vakna tidigare brukar stå på tå när jag berättar.

”Det var en gång en judisk köpman som vandrade omkring och nasade (sålde) ting som folket i bygden kunde tänkas behöva”. Själv tänker jag på Rasken, Ida och ett begärligt tyg när jag kommer hit i storyn. ”Hur som helst fanns det några ynglingar som önskade lätta på köpmannens bördor, pengar i detta fall, och på denna plats valde de att invänta honom och överfalla. Historien slutar brutalt, köpmannen dog och bäcken kallas därefter Judabäcken”.

Judabäcken

Judabäcken

För att ingjuta mer av vår historia hos de nyvakna elvaåringarna gick historien vidare in på offerkast. Offrandet av en sten eller pinne för att bringa tur på en olycksdrabbad plats. Av de där fyratusen eleverna är det en handfull som hade modet, eller dårskapen, att inte offra en gren vid Judabäcken. Det blev en ansenlig hög och jag undrar ibland hur den tar sig ut nuförtiden – vårt moderna offerkast. Och hur det gick för de där tio ”modiga”? De två ynglingarna som startade alltihop emigrerade till Amerika så det finns varken rättvisa eller sensmoral i berättelsen. Allt man får till livs är en förklaring till bäckens namn. Och så kan det ju vara i livet ibland.

Kanske borde mitt eget offerkast bestå i offrande av de gråstenar som just nu vilar på mina axlar, bumlingar av riktigt heavy sorg. Men jag är inte redo än, för jag har egentligen inte förstått att det har hänt ännu. Hon kommer nog snart tillbaka, lilla mamma. För inte är det väl möjligt att någon som funnits där för alltid plötsligt är borta?! Säkert är att jag hade offrat vad som för att ställa allt i ordning och få henne i retur.

Inser nu att jag bara kommit halvvägs mot etappmålet Klåveröd och att historierna dit är många och långa. Det får bli ett ”to be continued”.
Året är 2001 och månaden heter februari.

On the edge

On the edge

60010113 CL sInte som en bergsbestigare men ändå. Jag står inför ett urberg med min utrustning och all min förväntan. Ett lagom avancerat äventyr för en sån som mig, att bestiga Söderåsen.
Bilen står ett par mil bort och på bara ett par ögonblick har cykeln förflyttat mig till åsens fot, vid lägerplatsen Hålebäck. Där jag avslutade min vandring sist.
Det var en lätt match att ta sig hit, för mig. Även om det ligger februarislask på vägen var det bara att rulla på. Det var värre för hunden, han flämtar trött. Fick ju springa bredvid, hela vägen.

Sträckan jag ska tillryggalägga idag kan jag utantill. I nattsvart mörker om så skulle vara. Kanske ändå inte, klövaravinen är djup och brant. Inget ställe man faller nerför med livet i behåll. Hur som helst har jag vandrat etappen nästan dagligen i åtminstone tre terminer, i sällskap med flera tusen elvaåringar.
Hunden och jag gör ett stopp vid jätteruinen efter Klöva hallars dansrestaurang. Nästa stopp bara ett tjugotal meter längre fram. Här bodde hon, GrassaJohanna eller Åsakäringen. Inga rester efter hennes koja men vilken story! Livnärde sig på att plocka lite och tvätta åt folk. Tydligen så mycket att hela åsen lades i dimma. Kanske bäst att ta det med en nypa salt, det där med dimman. Men kojan den är sann.
Vi beger oss uppåt. Stigen är djupt inskuren i branten och rullstenar gör att passagen känns uråldrig på något vis. Back to basic. Vi kämpar på och det svider i både luftrör och ben. Troligen är vi inget vidare vältränade, efter en jul med både sorg och begravning.

Belöningen kommer inte omedelbart, man måste mata på ett tag innan man når krönet och utsikten. Den vilsamma, fenomenala vyn. Här bör man pausa sig, hämta andan. Så att man fullt ut kan uppleva njutningen av spatserandet på ravinens kant. Tala om att vara on the edge! Ett steg bort från total katastrof.
Min mentala verklighet är egentligen färglös och lusten att leva borterroderad. Man skulle kunna tro att jag vandrar on the edge genom sorgens grådask men jag är inte där än, nära livets stup. Varje morgon när jag vaknar kommer jag till insikt, min mamma är död. Det är ju inte så att man stiger upp med ett skutt ur sin säng med de tankarna. Men jag anar att det finns ett ljus. En morgon med doft, smak och färg. Och fågelsång.

Vi vandrar uppe på kanten länge, så länge att sinnet vänjer sig och tror att ravinen vore en enkel motståndare. Det är den inte. Jag har försökt, vid en helt annan tidpunkt. Den och dess naturkrafter är dig överlägsen, jag lovar. Någonstans passerar vi ett mysko geologiskt fenomen, Soffebacken. Naturligt egentligen men mäktigt ur människans korta perspektiv. En rullstensås som legat ovan åsen och sedan rasat ner i ravinen. Ravinen var helt enkelt isfylld.
Vovven och jag viker av, lämnar branten och tar oss fram till lägerplatsen Krika. Så fylld av minnen! Minnen av oändliga mängder grillade korvar, ett överfullt utedass och kärlek. Här mötte jag honom varje lunch. Han guidade en skolklass och jag en annan, här möttes vi, bytte klass med varandra och leenden. En gång frågade eleverna ”chans på mig”, från honom. Jorden borde åter rämnat, där och då. Som förälskad – om än vuxen – var de blossande kinderna och de nervösa skratten ett faktum. Alltihop var nämligen min alldeles egen hemlighet, trodde jag.