Tag Archives: Krika skog

Offerkastet

Offerkastet

Tredje dagen och etappen på min hundramilavandring börjar vid Lägerplatsen Krika skog. Det är februari, det är grått och kameran har svårt att få in tillräckligt mycket ljus. Bilderna blir lika taffliga som livet i sig just nu, murriga och utan skärpa.
Den här sträckan sitter i benmärgen. Här har jag vallat skolelever, ska jag gissa är det nog närmare fyratusen elever som stampat den här stigen tillsammans med mej.

Jag och fyrfotavännen Zack följer kanten av klövaravinen. När jag spanar ner ser jag blänk från en bäck. Inte vilken som helst, klövabäcken tar sig fram på ravinens botten – inte mindre än fyra kilometer genom åsen. Vattnet är klart och kallt. Miljön här passar bra åt en mängd unikum i vår natur. Somliga arter har överlevt här sedan senaste istiden. Dessutom är den vacker att se på, den där bäcken.
Den praktfulla bokskogen övergår i ett buskrike. Här brukar det prassla i de torra löven om våren, när små ödlor blir störda i sitt solbadande. Branten suger i maggropen, även om jag vant mej något. Några rötter över stigen suger extra. Åker man rullstol här är det lätt att råka i obalans. En elev ”visade” mig det. Det fanns inte många sekunder till godo att rätta upp det ekipaget.

Med både vemod och lättnad viker vi av och lämnar ravinen bakom oss. Strax kliver vi över en bäck som kanske inte ser så mycket ut, jag blir lite blöt och lerig om kängorna men sen är den förbi. Hur lätt hade det inte varit att bara rusa vidare men nu är det dags för projekt omöjligt. Bäcken ska plåtas men februariljuset är inte samarbetsvilligt. Länge halvligger jag i geggan med stativ och kamera. Varför vill man tvunget föreviga denna smetiga rännil? Den har en historia som både tilltalar och avskräcker. De elever som inte varit riktigt vakna tidigare brukar stå på tå när jag berättar.

”Det var en gång en judisk köpman som vandrade omkring och nasade (sålde) ting som folket i bygden kunde tänkas behöva”. Själv tänker jag på Rasken, Ida och ett begärligt tyg när jag kommer hit i storyn. ”Hur som helst fanns det några ynglingar som önskade lätta på köpmannens bördor, pengar i detta fall, och på denna plats valde de att invänta honom och överfalla. Historien slutar brutalt, köpmannen dog och bäcken kallas därefter Judabäcken”.

Judabäcken

Judabäcken

För att ingjuta mer av vår historia hos de nyvakna elvaåringarna gick historien vidare in på offerkast. Offrandet av en sten eller pinne för att bringa tur på en olycksdrabbad plats. Av de där fyratusen eleverna är det en handfull som hade modet, eller dårskapen, att inte offra en gren vid Judabäcken. Det blev en ansenlig hög och jag undrar ibland hur den tar sig ut nuförtiden – vårt moderna offerkast. Och hur det gick för de där tio ”modiga”? De två ynglingarna som startade alltihop emigrerade till Amerika så det finns varken rättvisa eller sensmoral i berättelsen. Allt man får till livs är en förklaring till bäckens namn. Och så kan det ju vara i livet ibland.

Kanske borde mitt eget offerkast bestå i offrande av de gråstenar som just nu vilar på mina axlar, bumlingar av riktigt heavy sorg. Men jag är inte redo än, för jag har egentligen inte förstått att det har hänt ännu. Hon kommer nog snart tillbaka, lilla mamma. För inte är det väl möjligt att någon som funnits där för alltid plötsligt är borta?! Säkert är att jag hade offrat vad som för att ställa allt i ordning och få henne i retur.

Inser nu att jag bara kommit halvvägs mot etappmålet Klåveröd och att historierna dit är många och långa. Det får bli ett ”to be continued”.
Året är 2001 och månaden heter februari.

On the edge

On the edge

60010113 CL sInte som en bergsbestigare men ändå. Jag står inför ett urberg med min utrustning och all min förväntan. Ett lagom avancerat äventyr för en sån som mig, att bestiga Söderåsen.
Bilen står ett par mil bort och på bara ett par ögonblick har cykeln förflyttat mig till åsens fot, vid lägerplatsen Hålebäck. Där jag avslutade min vandring sist.
Det var en lätt match att ta sig hit, för mig. Även om det ligger februarislask på vägen var det bara att rulla på. Det var värre för hunden, han flämtar trött. Fick ju springa bredvid, hela vägen.

Sträckan jag ska tillryggalägga idag kan jag utantill. I nattsvart mörker om så skulle vara. Kanske ändå inte, klövaravinen är djup och brant. Inget ställe man faller nerför med livet i behåll. Hur som helst har jag vandrat etappen nästan dagligen i åtminstone tre terminer, i sällskap med flera tusen elvaåringar.
Hunden och jag gör ett stopp vid jätteruinen efter Klöva hallars dansrestaurang. Nästa stopp bara ett tjugotal meter längre fram. Här bodde hon, GrassaJohanna eller Åsakäringen. Inga rester efter hennes koja men vilken story! Livnärde sig på att plocka lite och tvätta åt folk. Tydligen så mycket att hela åsen lades i dimma. Kanske bäst att ta det med en nypa salt, det där med dimman. Men kojan den är sann.
Vi beger oss uppåt. Stigen är djupt inskuren i branten och rullstenar gör att passagen känns uråldrig på något vis. Back to basic. Vi kämpar på och det svider i både luftrör och ben. Troligen är vi inget vidare vältränade, efter en jul med både sorg och begravning.

Belöningen kommer inte omedelbart, man måste mata på ett tag innan man når krönet och utsikten. Den vilsamma, fenomenala vyn. Här bör man pausa sig, hämta andan. Så att man fullt ut kan uppleva njutningen av spatserandet på ravinens kant. Tala om att vara on the edge! Ett steg bort från total katastrof.
Min mentala verklighet är egentligen färglös och lusten att leva borterroderad. Man skulle kunna tro att jag vandrar on the edge genom sorgens grådask men jag är inte där än, nära livets stup. Varje morgon när jag vaknar kommer jag till insikt, min mamma är död. Det är ju inte så att man stiger upp med ett skutt ur sin säng med de tankarna. Men jag anar att det finns ett ljus. En morgon med doft, smak och färg. Och fågelsång.

Vi vandrar uppe på kanten länge, så länge att sinnet vänjer sig och tror att ravinen vore en enkel motståndare. Det är den inte. Jag har försökt, vid en helt annan tidpunkt. Den och dess naturkrafter är dig överlägsen, jag lovar. Någonstans passerar vi ett mysko geologiskt fenomen, Soffebacken. Naturligt egentligen men mäktigt ur människans korta perspektiv. En rullstensås som legat ovan åsen och sedan rasat ner i ravinen. Ravinen var helt enkelt isfylld.
Vovven och jag viker av, lämnar branten och tar oss fram till lägerplatsen Krika. Så fylld av minnen! Minnen av oändliga mängder grillade korvar, ett överfullt utedass och kärlek. Här mötte jag honom varje lunch. Han guidade en skolklass och jag en annan, här möttes vi, bytte klass med varandra och leenden. En gång frågade eleverna ”chans på mig”, från honom. Jorden borde åter rämnat, där och då. Som förälskad – om än vuxen – var de blossande kinderna och de nervösa skratten ett faktum. Alltihop var nämligen min alldeles egen hemlighet, trodde jag.