Tag Archives: Klåveröd

Stenar som får själen att lyfta

Stenar som får själen att lyfta

Vandring Klöva mölla – Klåveröd

Plirande ögon, dånet av vatten och vinandet då kvarnremmar drar igång ovanför huvudet – det är de ihopsamlade tankekornen från min tid som mjölnare. Två gånger om dagen hjälpte jag till att dra igång kvarnen Klövamölla. Dammluckan öppnades, kvarnstenarna började rotera, hela byggnaden skakade och barnen baxnade. De omnämnda ögonen tillhör min mentor inom kvarnkonsten, Sven Davidsson. Jag blev hans högra hand när skolklasserna kom på besök.

När tankarna släppt liggarens och löparens energiska dans faller vi in på stigen där jag gärna drar benen efter mig. Kontrasten mot de dundrande kvarnstenarna och den yrande forsen är total. Klövabäckens vatten har nu intagit en saktmodig resa och en stillhetens stund. Jag tar motvilligt avsked av bäcken lite längre fram och släpper leden för några minuter, traskar bort till vägkorsningen och uppsöker buskarna. Inte vilka som helst. Dem som gömmer Gålarps linbastua.

Gålarps linbastua

Gålarps linbastua

Bilder på ett blånande linfält, en svettig bastukärring som vände linet torrt där inne och bråkar som skiljde grovt från fint dyker upp i min skalle. Allt om linberedning har jag läst mig till, och fört vidare till ett antal elever. Den bästa historien är om mannen som kom från stan, blev sugen på ett dopp och plötsligt stod naken i ett blommande linfält. Den brukar gå hem hos elvaåringar. Och hos mig, fast i mina tankar dyker plötsligt Papphammar upp. Vad han nu gör där.

Jag och hunden stretar vidare längs grusvägen, den är precis så där enformigt rak som grusvägar kan vara. Jag får glädja mig att det går i ständigt uppförslut. Samtidigt är det då jag tänker bäst, på sträckor som den här. Där kroppen monotont kliver vidare och där omgivningen inte är så flott att den väcker elden. Halvvägs gör jag ett stopp, på Skånes högsta punkt. Säkert många av åsbornas stolthet, att ha landskapets höjdpunkt runt stugknuten. Men upplevelsen i sig är inte himmelsk på något sätt. Man ser inget utom möjligen buskar och snår. Marken lutar något, det ser man när man anstränger sig. Ändå är det en liten fjäder i hatten, jag har stått på Skånes högsta punkt. Att det varken är någon bergstopp eller ens invid en häftig ravin kan jag låta vara osagt när jag återger mina bedrifter. Jag besteg Söderåsen. Punkt.

Vi passerar ett stenkast från en treudd, en lite mer udda stensättning. Ett stycke längre fram väntar strövområdet Klåveröd. Innan vi lärt känna varandra på djupet verkar det mest handla om granskog och produktion. Inga själsliga glädjeskutt här inte. Än. Det har sagts mig att i slutändan är det insidan som räknas och Klåveröds inre är som glödande smaragder. Klippformationer egentligen men det kan kvitta, de får själen att lyfta. De mest sagolika miljöer tornar upp sig framför mig. Eller ner sig, ibland. Först och störst är Snuvestuan. En väldigt liten grotta med en väldigt lång trappa för att ta sig dit ner. Här bor hon. Kvinnan med hål i sin rygg som kan förvrida både bössor och män. Eller är det jag som bor här? Jag vet inte säkert.

Snuvestuan

Snuvestuan

Alldeles strax efter att kärleken börjat spira i mitt liv kom jag hit tillsammans med min utvalde. För att reka inför skolvandringarna. Eftersom det var jag som stod för spirandet på den tiden var det han som fick axla den förvridna rollen i sagan. Sagan den blev sann, jag blev hans fru, han blev min man. Så småningom. Kanske är det så att det är jag som är en snuva, precis som han sa den gången. Kanske är han en manlig variant av snuvan. Vilket som så förvred vi huvudet på varandra ordentligt, med eller utan hål i ryggen.

I dalgången Vargadalen blossar åter elden. Jag står på botten vid en brant med nedrasade gråstenar, inte lika förtrollande som Snuvestuan men de ger en skön känsla av magi. Stigen som leder mig vidare ligger i minnenas dis och handlar mest om våta fötter och vilsegång. Pilar som skulle leda mig rätt hade gått upp i rök och den röken sipprade ut ur mina öron. Att vandra fel någon halvtimme eller så har den effekten på mig. Som alltid (hittills) finner jag vägen tillbaka och glömmer det som pyrde. Men strax står jag som en flammande fackla inför skorstenarna i Skorstensdalen. Klippor som strävar upp mot skyn men borde fallit för årtusenden sen. Precis som livet i sig, ibland rämnar världen runt omkring – förbli stående människa och lev igenom. Det kommer en ny morgon En morgon där min älskade mamma inte är fysiskt närvarande, men där kraften att föra hennes visdom vidare råder.