Tag Archives: Flickornapåtåget

Slickepinnen

Slickepinnen

”Det svarta sätet är fullt med fläckar och på golvet ligger högar med olika verktyg, hon får knappt plats med fötterna. Fast de verkligen inte är så särskilt stora. Hon tittar ner på fötterna som har de nästan alldeles nya skorna på sig och som dansar lätt över golvskrotet. Hon fick skorna när hon skulle börja sexårsskola, de är mest svarta men också lite vita. Det är de finaste skor hon haft, i alla fall vad hon kan komma ihåg. Hon vill egentligen ha gula skor, men det går absolut inte för sig. Gult som är den absoluta favoritfärgen, den man alltid blir glad av, den som får en att genast vilja dansa och spela och som får en att tänka på solvärme, honungssötma och mammas godaste saffransris!

Samma gula färg som bilen hon just nu åker i. Men nu när hon sitter i den gula bilen känns den inte alls speciellt fin och hon känner sig långt ifrån glad. Sockerklubban hon har fått är slut, hon kan fortfarande känna den söta smaken på tungan. Slickepinnens ljuvlighet har upptagit hennes tankar en bra stund, alltmedan bilen kricklat sig fram genom Kabuls kaotiska trafik. Men nu börjar hon undra. Hur länge ska hon åka här egentligen? Var finns hennes mamma och vilka är de andra tre personerna i den här fula gula bilen?”

#skrivpå #minbok #Flickornapåtåget

Affsoffue

Affsoffue
”Om jag minns rätt var det en gråskum och fuktig höstdag när jag stod inför den stora stenen. Jag hade tidigare under promenaden checkat upp några bronsåldersgravar och par intressanta torpruiner. Fotograferat dem och antecknat. Minnesstenen var avlång, ungefär tre meter på längden, eller enligt beskrivning 5,5 alnar lång, 3 alnar bred och 1½ aln tjock. Det var förhållandevis lätt att ta sig fram till den, även om lövskogen var tät med tjocka busksnår. En liten stig ledde mig fram till stenen och till min stora förvåning hittade jag en gammal informationsskylt intill. Den berättade att stenen från början var en enkel gränssten, men att den för över fyrahundra år sedan fick namnet Valdemars sten och en helt ny innebörd. Jag tittade med förvåning på platsen när jag insåg att det var en personlig gravplats, åt en ung pojke vid namn Valdemar som en gång stulit en silversked från Möllerödsgården.
Långt senare sitter jag på motsatt sida sjön och lyssnar på en kvinnas berättelse som osökt får mig att åter igen tänka på den där unga pojkens straff – affsoffue med svärd.”

Snor tid

Snor tid

Jag skriver och skriver, stjäl all tid jag kan få. Måste ju ha lugnt runtikring, annars går det inte. Juli närmar sig sitt slut och jag har likväl inte kommit längre än november 2015, och det är mycket vatten som runnit under broarna sedan dess.

Arbetsnamnet ”Pojken på stranden” har nu glidit över till ”Flickan på tåget”, för det var egentligen där det började.

Så tacksam att jag får sätta detta på pränt, men oro över om jag kan lyckas trollbinda andra och ge dem en givande läsning finns. Min nervositet brukar vara bra, det vässar eggen.

Min älskade skrivarmugg är med mig, tre dagar på lugn-och-ro-vandrarhem.

På vandrarhemmets loppis hittade jag en galet rolig hatt, den muntrar upp var gång jag ser den. Kanske ger det lite extra energi till texten. Hej hopp

Eld som förför

Eld som förför

Bästa platsen, säger han och sveper med armarna framför eldstaden. Han har suttit ensam inne i raststugan en god stund, blickandes in i lågorna. Klassen ska samlas utanför, vid den större lägerelden, och vi ska gå igenom svensk allemansrätt och friluftsliv. Efter några påstötningar får jag slutligen honom att lämna den Bästa platsen.

Efter genomgången tar vi upp tändstålen och eleverna får prova på att tända eld. Inför det kommande brödbaket behöver vi ha fyra eldar igång. Jag inser snabbt att den unge mannen är erfaren eldare, han bygger omsorgsfullt från enkla gnistor till stora välmatade eldar.

Han fläktar ihärdigt på dem alla, en efter en. Allt eftersom beter han sig alltmer som en furie och far hastigt fram emellan dem. Klasskamraterna runt eldarna verkar han helt glömt bort och de backar undan för att inte bli nersprungna eller få de uppfläktade eldslågorna på sig.

Efter en halvtimmes nästan maniskt eldande lugnar han åter ner sig, lommar in i raststugan och sjunker ner på Bästa platsen.

Hans lärare vänder sig mot mig och säger stillsamt:

-Han får upp minnen. De tre sista åren i Syrien eldade han mycket. Gud vet vad han tvingades elda, tillägger hon.

(Naturen som arena för integration, 2019)