Tag Archives: Cia

On the edge

On the edge

60010113 CL sInte som en bergsbestigare men ändå. Jag står inför ett urberg med min utrustning och all min förväntan. Ett lagom avancerat äventyr för en sån som mig, att bestiga Söderåsen.
Bilen står ett par mil bort och på bara ett par ögonblick har cykeln förflyttat mig till åsens fot, vid lägerplatsen Hålebäck. Där jag avslutade min vandring sist.
Det var en lätt match att ta sig hit, för mig. Även om det ligger februarislask på vägen var det bara att rulla på. Det var värre för hunden, han flämtar trött. Fick ju springa bredvid, hela vägen.

Sträckan jag ska tillryggalägga idag kan jag utantill. I nattsvart mörker om så skulle vara. Kanske ändå inte, klövaravinen är djup och brant. Inget ställe man faller nerför med livet i behåll. Hur som helst har jag vandrat etappen nästan dagligen i åtminstone tre terminer, i sällskap med flera tusen elvaåringar.
Hunden och jag gör ett stopp vid jätteruinen efter Klöva hallars dansrestaurang. Nästa stopp bara ett tjugotal meter längre fram. Här bodde hon, GrassaJohanna eller Åsakäringen. Inga rester efter hennes koja men vilken story! Livnärde sig på att plocka lite och tvätta åt folk. Tydligen så mycket att hela åsen lades i dimma. Kanske bäst att ta det med en nypa salt, det där med dimman. Men kojan den är sann.
Vi beger oss uppåt. Stigen är djupt inskuren i branten och rullstenar gör att passagen känns uråldrig på något vis. Back to basic. Vi kämpar på och det svider i både luftrör och ben. Troligen är vi inget vidare vältränade, efter en jul med både sorg och begravning.

Belöningen kommer inte omedelbart, man måste mata på ett tag innan man når krönet och utsikten. Den vilsamma, fenomenala vyn. Här bör man pausa sig, hämta andan. Så att man fullt ut kan uppleva njutningen av spatserandet på ravinens kant. Tala om att vara on the edge! Ett steg bort från total katastrof.
Min mentala verklighet är egentligen färglös och lusten att leva borterroderad. Man skulle kunna tro att jag vandrar on the edge genom sorgens grådask men jag är inte där än, nära livets stup. Varje morgon när jag vaknar kommer jag till insikt, min mamma är död. Det är ju inte så att man stiger upp med ett skutt ur sin säng med de tankarna. Men jag anar att det finns ett ljus. En morgon med doft, smak och färg. Och fågelsång.

Vi vandrar uppe på kanten länge, så länge att sinnet vänjer sig och tror att ravinen vore en enkel motståndare. Det är den inte. Jag har försökt, vid en helt annan tidpunkt. Den och dess naturkrafter är dig överlägsen, jag lovar. Någonstans passerar vi ett mysko geologiskt fenomen, Soffebacken. Naturligt egentligen men mäktigt ur människans korta perspektiv. En rullstensås som legat ovan åsen och sedan rasat ner i ravinen. Ravinen var helt enkelt isfylld.
Vovven och jag viker av, lämnar branten och tar oss fram till lägerplatsen Krika. Så fylld av minnen! Minnen av oändliga mängder grillade korvar, ett överfullt utedass och kärlek. Här mötte jag honom varje lunch. Han guidade en skolklass och jag en annan, här möttes vi, bytte klass med varandra och leenden. En gång frågade eleverna ”chans på mig”, från honom. Jorden borde åter rämnat, där och då. Som förälskad – om än vuxen – var de blossande kinderna och de nervösa skratten ett faktum. Alltihop var nämligen min alldeles egen hemlighet, trodde jag.

Ett steg fram, ett halvt tillbaka

Ett steg fram, ett halvt tillbaka

Februari – Söderåsen ska bestigas i snö och med ett snabbt anfallande mörker. För att hinna gå någon längre sträcka får man vara på plats när det ljusnar. Att ha fjorton dagsetapper framför sig känns mäktigt, även om jag inte ska gå dem i ett svep. Jag kommer så småningom inse att även om jag är stolt över bedriften så var det egentligen ingen stor grej. Lättsamt, skönt och det bästa jag kunde göra just då – gå, andas, tänka.

Åstorp – Hålebäck, bra som uppvärmning. Ryggsäck, kamera, hund och bästa vännen. Motionsspår och små skogsvägar, lite backar men bara en svag förnimmelse av den väldiga åsen som komma skall. Jag och kameran var bara avlägset bekanta och varje fotovänlig sten och stubbe tog tid, evinnerlig tid. Den snötäckta marken gav inget vidare fäste, ett steg fram och ett halvt tillbaka. Så passande, så talande.

Min tillvaro var uppochnervänd. Sorgen efter mamma tog över rodret och jag dög inte till mycket. Inte ens öppna posten, eller betala räkningarna i tid. Men vandrandet – det gav puls, syre och en gnutta livskraft.

Steg lades till steg, raviner öppnade sig vid min sida, en uråldrig tingsplats på höjden, ett hägn med linderödsvin gav andra tankar. Väl framme vid den enorma muren som omger hjorthagen såg livet betydligt ljusare ut. Här måste man upp, för att se ordentligt. Sitta en stund och bara dingla med benen, tänka på godsherrar och tjänstefolk. För alldeles runt hörnet ligger slottet Vrams Gunnarstorp.


 

Vandring över Söderåsen

Vandring över Söderåsen

Ur döden föddes livet…

Ur döden föddes livet…

…så inledde jag en text om en mosse, så död och så levande. Att livet vilar i döden, och döden likaså i allt som lever, har erfarenheten lärt. Så var det vårvintern 2001, men jag tänkte och kände inte så just då. När lilla mamma plötsligt rövats bort från livet.

Önskedrömmen att ledväga människor ut i naturen – min saga var sann. Sedan fler år följde jag elvaåringar ut på Skåneleden och gav dem all inspiration och naturkraft jag kunde ge. Men plötsligt var sagan ingen dröm, istället utbytt mot en daglig mardröm. När sorg och tårar var alltet, fanns inte styrkan att möta andra.

Omplacering. Uppdraget blev statusinventering av vandringsleden Skåneleden. Februari 2001 tog jag första steget – Ås till åsleden, från Åstorp till Agusa.

När livets röda tråd blev orange

När livets röda tråd blev orange

”Du tycker om friluftsliv och att vara i naturen, eller hur?”
Syns det på mig på något sätt, tänker jag, sneglar ner på min klädsel och svarar ”Jo visst, av födsel och ohejdad vana är det nog så”.
”Kanoting?”
”Oh ja!” säger jag och får upp bilder av paddelturen (min enda) då solen blagade, näktergalen jublade och jag gick på grund i forsarna stup i kvarten, och fick åka baklänges ner. Med full packning och två vippande schäfrar i kanoten.
”Och ridning?”
Vad svarar man på det när hästar varit livselixiret sen sjuårsåldern.
”Vandring då?” fortsätter han utfrågningen.
Vandring? Gå i skogen, det gillar jag ju, tänker jag. Har alltid drällt i skogen, dämt bäckar, byggt tusen kojor och ännu flera stall åt mina låtsashästar. Han menar nog med ryggsäck och kniv, det har jag aldrig haft. Men det är väl inte för sent att börja. ”Vandra är toppen!” svarar jag.

Det var inte vårt första möte, han var stamgäst på fiket där jag jobbade. Brukade beställa dagens snuskbulle och kaffe i odiskad mugg. Snuskbulle var Delikatos chokladboll med kokos, snuskigt gott, fett och onyttigt. Hans kaffemugg var en specifik mugg som inte fick diskas – eftersom det gav kaffet karaktär.
”Jo, jag frågar för att jag tänker att man bör jobba med något man gillar, som att vara ute i naturen, och jag tror att du vill vara med. Som guide genom naturen.” Här stod jag hedrad och glad över att ha fått denna unika jobbförfrågan. Förvisso fanns ingen anställning med i bilden, inte ens ett företag i bakgrunden. Endast en arbetslös man med idéer och ambitioner. Jag sa upp mig, såklart.

Att kombinera vandring med kanoting och ridning var vår melodi. Vi skulle sätta samman olika spännande turer att boka. Ganska snart upptäckte vi att det fanns en ”Skåneleden” i våra trakter. Ypperlig för vandring, sades det. Vi satte igång att vaska fram guldkornen för att visa och berätta för blivande gäster. Om troll, hedningar, original, kulturspår och olika unikum i naturen. Vi finkammade terrängen närmast leden och lusläste hembygdsböcker, domsagor och naturvårdsplaner.

Exakt där och då startade min relation med Skåneleden och livets röda tråd – blev orange.
Året var 1997

När jag fann min orange tråd - blomstrade livet

När jag fann min orange tråd – blomstrade livet

Herr och fru Skåneled, så möttes vi!

Herr och fru Skåneled, så möttes vi!

Som ett brev på posten. Har man gått 100 mil på Skåneleden, hittat sin kärlek på vägen och lyckats gifta sig med densamma – då får man räkna med Året Runt. Deras reportageserie om ”Så möttes vi” hade nog inte med det alternativet. Det dräller säkerligen av människor som funnit varandra i skogen, på vandringsleder eller i vindskydd. Tillfället är iaf ypperligt, någon som bevisligen uppskattar ”promenader”. Men av alla dessa kärlekspar är det kanske inte så många som hamnar i offentligt ljus.

Hur som helst, Året Runt passade på. Vi fick visa dem runt på vår vandringsled. Kanske inte på själva Mötesplatsen men där vi hade vår första planerade (och ohyggligt nervösa) date och framför allt där han sjönk på knä för mig (och jag försökte lyfta upp honom igen). Med andra ord: han fick fria igen! Tänk dig själv att få Det i repris. Och förevigat. Och upptryckt i tidningen. Märklig känsla.

Herr & fru Skåneled – båda arbetade med att utveckla Skåneleden och det är inget vanligt sjutillfem-jobb, snarare ett sätt att leva. Eller att leva som man lär.

Så möttes vi...

Så möttes vi…

Slutspurt på hundamilavandring

Slutspurt på hundamilavandring

Befriande! Och separationsångest! Nu har jag gått, gått och gått. Förvisso cyklat en del också för att ta mig tillbaka till bilen. Det är december, året är 2006 och EN vandringsetapp återstår – start Glimåkra, målgång Vesslarp. Och cykeln är med även denna gång, efter sista vandringssteget blir det cykeltur tillbaka till Glimåkra. Så här i efterhand kan jag säga att det hann bli mörkt – kolsvart! När vovven och jag tog oss tillbaka till civilisationen.

Min vandringstur är strax till ända och jag är givetvis stolt. Också lite vemodig att det ligger bakom mig. Upplevelsen är långt ifrån plågsam, om man säger så. På vägen har jag granskat tusentals orange prickar, vägvisningspilar, spänger och staketövergångar. Ett antal vindskydd, eldplatser, toaletter. Prickat in parkeringsplatser på kartan och sökt efter otaliga sevärdheter i terrängen kring Skåneleden. Hunden har sällskapat, banat väg och ibland vakat över mig om natten. Kameran har arbetat sig varm och vi har blivit mycket bättre vänner.

Eftersom slutspurten hamnade i december snöade jag och kameran fullständigt in på mossor och lavar. Det är liksom de som lyser upp naturen den tiden på året. Vi fann också några fantastiskt vackra bilvrak – oj, vad vi gick igång där! Det var nog bilvraken som bidrog till att mörkret hann före, på väg tillbaka till bilen.

Jag glömde ju nästan nämna att vi stötte på folk från både tidningen Norra Skåne, Kristianstadsbladet och radio Kristianstad. Så mycket folk har vi knappt stött på under hela hundramilavandringen. Kul inslag, bland all den där mossan, kan jag tycka.

En mossrik slutspurt Glimåkra - Vesslarp

En mossrik slutspurt Glimåkra – Vesslarp

IMG_6252 S CL IMG_6247 S CL

Även Sydsvenskan blev inspirerad på vandring.

Även Sydsvenskan blev inspirerad på vandring.

När 14 blev 28 – Österlenleden nästa!

När 14 blev 28 – Österlenleden nästa!

Så föll det sig inte bättre än att fjorton tillryggalagda etapper blev fjorton ”to go”. När vandringen över de skånska åsarna (horstar) förpassats till min historia blev jag introducerad för en ny vänskap – Österlenleden. Liksom Ås- till åsleden behövde den ses över och vad är väl bättre än att skicka ut en trasig själ i skogen, uppdraget blev mitt.

Det är strålande sommar och året heter 2001. Sorgen efter mamma har inte lagt sig, polletten har fallit ner och det är etter värre att leva. Världen är gråmelerad och inte en fågel sjunger i skyn. Jag fortsätter promenera. Hemmavid och bortanför. Och läsa. Om meningen med allt.

Start: Ystad. Via Haväng – Christinehof – Snogeholm. Slutdestination: Ystad
Snart är jag frisk, helad och sorgfri – vänta och se!

Haväng, läker alla sår

Haväng, läker alla sår

Skåneleden – my way

Skåneleden – my way

back onGav upp mitt jobb, trodde jag. Släppte den spännande titeln ”rekreationskonsult”. Inte helt lätt då jobbet kändes viktigt och riktigt, mer ett sätt att leva. Men så fick det vara, jag blev småbarnsmamma och ville inte stycka sönder tillvaron med pressande deadlines – stup i kvarten. Som mamma och dagmamma fick vi ändå mat på bordet.

Strövområden, reservat och nationalparker blev till minnen, goda såna. Men Skåneleden – där jag mötte min kärlek, vandrade ut ur min sorg, förlovade mig, bearbetade våra missfall och så vidare. Min livsnerv – Skåneleden – blev ingen berättelse att minnas. Den glöder än.

Nu har jag börjat vandra igen och det lär dyka upp lite Skåneleden här, my way!