Tag Archives: Änglatorpet

10 år – nya planer

10 år – nya planer
planering vandring Skåneleden

Vår Kullen-vandring 2015 började med hällregn, givetvis sprack det upp inom en timme och blev bästa badväder resten av helgen.

Planeringsstadiet – äntligen!!!
Ny vandringshelg på ingående, med allt vad det innebär. Som småbarnsfamilj och månskensbönder är det inte ”bara att kasta sig ut”. Barnvakt och djurvakt är grundbulten i alltihop. Sen börjar det roliga: välja sträcka, checka bussförbindelser, boendemöjligheter. Och det blir riktigt bra det här!
Utgångspunkt Jonstorp på Kullahalvön, bussar som tar oss ut både lördag och söndag förmiddag, ett mysigt B&B som faktiskt hade ledigt rum åt oss. Så hoppas vi på en middag med fokus på romantik. Det är ju inte var dag man firar tio år som Herr & Fru

Stenar som får själen att lyfta

Stenar som får själen att lyfta

Vandring Klöva mölla – Klåveröd

Plirande ögon, dånet av vatten och vinandet då kvarnremmar drar igång ovanför huvudet – det är de ihopsamlade tankekornen från min tid som mjölnare. Två gånger om dagen hjälpte jag till att dra igång kvarnen Klövamölla. Dammluckan öppnades, kvarnstenarna började rotera, hela byggnaden skakade och barnen baxnade. De omnämnda ögonen tillhör min mentor inom kvarnkonsten, Sven Davidsson. Jag blev hans högra hand när skolklasserna kom på besök.

När tankarna släppt liggarens och löparens energiska dans faller vi in på stigen där jag gärna drar benen efter mig. Kontrasten mot de dundrande kvarnstenarna och den yrande forsen är total. Klövabäckens vatten har nu intagit en saktmodig resa och en stillhetens stund. Jag tar motvilligt avsked av bäcken lite längre fram och släpper leden för några minuter, traskar bort till vägkorsningen och uppsöker buskarna. Inte vilka som helst. Dem som gömmer Gålarps linbastua.

Gålarps linbastua

Gålarps linbastua

Bilder på ett blånande linfält, en svettig bastukärring som vände linet torrt där inne och bråkar som skiljde grovt från fint dyker upp i min skalle. Allt om linberedning har jag läst mig till, och fört vidare till ett antal elever. Den bästa historien är om mannen som kom från stan, blev sugen på ett dopp och plötsligt stod naken i ett blommande linfält. Den brukar gå hem hos elvaåringar. Och hos mig, fast i mina tankar dyker plötsligt Papphammar upp. Vad han nu gör där.

Jag och hunden stretar vidare längs grusvägen, den är precis så där enformigt rak som grusvägar kan vara. Jag får glädja mig att det går i ständigt uppförslut. Samtidigt är det då jag tänker bäst, på sträckor som den här. Där kroppen monotont kliver vidare och där omgivningen inte är så flott att den väcker elden. Halvvägs gör jag ett stopp, på Skånes högsta punkt. Säkert många av åsbornas stolthet, att ha landskapets höjdpunkt runt stugknuten. Men upplevelsen i sig är inte himmelsk på något sätt. Man ser inget utom möjligen buskar och snår. Marken lutar något, det ser man när man anstränger sig. Ändå är det en liten fjäder i hatten, jag har stått på Skånes högsta punkt. Att det varken är någon bergstopp eller ens invid en häftig ravin kan jag låta vara osagt när jag återger mina bedrifter. Jag besteg Söderåsen. Punkt.

Vi passerar ett stenkast från en treudd, en lite mer udda stensättning. Ett stycke längre fram väntar strövområdet Klåveröd. Innan vi lärt känna varandra på djupet verkar det mest handla om granskog och produktion. Inga själsliga glädjeskutt här inte. Än. Det har sagts mig att i slutändan är det insidan som räknas och Klåveröds inre är som glödande smaragder. Klippformationer egentligen men det kan kvitta, de får själen att lyfta. De mest sagolika miljöer tornar upp sig framför mig. Eller ner sig, ibland. Först och störst är Snuvestuan. En väldigt liten grotta med en väldigt lång trappa för att ta sig dit ner. Här bor hon. Kvinnan med hål i sin rygg som kan förvrida både bössor och män. Eller är det jag som bor här? Jag vet inte säkert.

Snuvestuan

Snuvestuan

Alldeles strax efter att kärleken börjat spira i mitt liv kom jag hit tillsammans med min utvalde. För att reka inför skolvandringarna. Eftersom det var jag som stod för spirandet på den tiden var det han som fick axla den förvridna rollen i sagan. Sagan den blev sann, jag blev hans fru, han blev min man. Så småningom. Kanske är det så att det är jag som är en snuva, precis som han sa den gången. Kanske är han en manlig variant av snuvan. Vilket som så förvred vi huvudet på varandra ordentligt, med eller utan hål i ryggen.

I dalgången Vargadalen blossar åter elden. Jag står på botten vid en brant med nedrasade gråstenar, inte lika förtrollande som Snuvestuan men de ger en skön känsla av magi. Stigen som leder mig vidare ligger i minnenas dis och handlar mest om våta fötter och vilsegång. Pilar som skulle leda mig rätt hade gått upp i rök och den röken sipprade ut ur mina öron. Att vandra fel någon halvtimme eller så har den effekten på mig. Som alltid (hittills) finner jag vägen tillbaka och glömmer det som pyrde. Men strax står jag som en flammande fackla inför skorstenarna i Skorstensdalen. Klippor som strävar upp mot skyn men borde fallit för årtusenden sen. Precis som livet i sig, ibland rämnar världen runt omkring – förbli stående människa och lev igenom. Det kommer en ny morgon En morgon där min älskade mamma inte är fysiskt närvarande, men där kraften att föra hennes visdom vidare råder.

Offerkastet

Offerkastet

Tredje dagen och etappen på min hundramilavandring börjar vid Lägerplatsen Krika skog. Det är februari, det är grått och kameran har svårt att få in tillräckligt mycket ljus. Bilderna blir lika taffliga som livet i sig just nu, murriga och utan skärpa.
Den här sträckan sitter i benmärgen. Här har jag vallat skolelever, ska jag gissa är det nog närmare fyratusen elever som stampat den här stigen tillsammans med mej.

Jag och fyrfotavännen Zack följer kanten av klövaravinen. När jag spanar ner ser jag blänk från en bäck. Inte vilken som helst, klövabäcken tar sig fram på ravinens botten – inte mindre än fyra kilometer genom åsen. Vattnet är klart och kallt. Miljön här passar bra åt en mängd unikum i vår natur. Somliga arter har överlevt här sedan senaste istiden. Dessutom är den vacker att se på, den där bäcken.
Den praktfulla bokskogen övergår i ett buskrike. Här brukar det prassla i de torra löven om våren, när små ödlor blir störda i sitt solbadande. Branten suger i maggropen, även om jag vant mej något. Några rötter över stigen suger extra. Åker man rullstol här är det lätt att råka i obalans. En elev ”visade” mig det. Det fanns inte många sekunder till godo att rätta upp det ekipaget.

Med både vemod och lättnad viker vi av och lämnar ravinen bakom oss. Strax kliver vi över en bäck som kanske inte ser så mycket ut, jag blir lite blöt och lerig om kängorna men sen är den förbi. Hur lätt hade det inte varit att bara rusa vidare men nu är det dags för projekt omöjligt. Bäcken ska plåtas men februariljuset är inte samarbetsvilligt. Länge halvligger jag i geggan med stativ och kamera. Varför vill man tvunget föreviga denna smetiga rännil? Den har en historia som både tilltalar och avskräcker. De elever som inte varit riktigt vakna tidigare brukar stå på tå när jag berättar.

”Det var en gång en judisk köpman som vandrade omkring och nasade (sålde) ting som folket i bygden kunde tänkas behöva”. Själv tänker jag på Rasken, Ida och ett begärligt tyg när jag kommer hit i storyn. ”Hur som helst fanns det några ynglingar som önskade lätta på köpmannens bördor, pengar i detta fall, och på denna plats valde de att invänta honom och överfalla. Historien slutar brutalt, köpmannen dog och bäcken kallas därefter Judabäcken”.

Judabäcken

Judabäcken

För att ingjuta mer av vår historia hos de nyvakna elvaåringarna gick historien vidare in på offerkast. Offrandet av en sten eller pinne för att bringa tur på en olycksdrabbad plats. Av de där fyratusen eleverna är det en handfull som hade modet, eller dårskapen, att inte offra en gren vid Judabäcken. Det blev en ansenlig hög och jag undrar ibland hur den tar sig ut nuförtiden – vårt moderna offerkast. Och hur det gick för de där tio ”modiga”? De två ynglingarna som startade alltihop emigrerade till Amerika så det finns varken rättvisa eller sensmoral i berättelsen. Allt man får till livs är en förklaring till bäckens namn. Och så kan det ju vara i livet ibland.

Kanske borde mitt eget offerkast bestå i offrande av de gråstenar som just nu vilar på mina axlar, bumlingar av riktigt heavy sorg. Men jag är inte redo än, för jag har egentligen inte förstått att det har hänt ännu. Hon kommer nog snart tillbaka, lilla mamma. För inte är det väl möjligt att någon som funnits där för alltid plötsligt är borta?! Säkert är att jag hade offrat vad som för att ställa allt i ordning och få henne i retur.

Inser nu att jag bara kommit halvvägs mot etappmålet Klåveröd och att historierna dit är många och långa. Det får bli ett ”to be continued”.
Året är 2001 och månaden heter februari.

On the edge

On the edge

60010113 CL sInte som en bergsbestigare men ändå. Jag står inför ett urberg med min utrustning och all min förväntan. Ett lagom avancerat äventyr för en sån som mig, att bestiga Söderåsen.
Bilen står ett par mil bort och på bara ett par ögonblick har cykeln förflyttat mig till åsens fot, vid lägerplatsen Hålebäck. Där jag avslutade min vandring sist.
Det var en lätt match att ta sig hit, för mig. Även om det ligger februarislask på vägen var det bara att rulla på. Det var värre för hunden, han flämtar trött. Fick ju springa bredvid, hela vägen.

Sträckan jag ska tillryggalägga idag kan jag utantill. I nattsvart mörker om så skulle vara. Kanske ändå inte, klövaravinen är djup och brant. Inget ställe man faller nerför med livet i behåll. Hur som helst har jag vandrat etappen nästan dagligen i åtminstone tre terminer, i sällskap med flera tusen elvaåringar.
Hunden och jag gör ett stopp vid jätteruinen efter Klöva hallars dansrestaurang. Nästa stopp bara ett tjugotal meter längre fram. Här bodde hon, GrassaJohanna eller Åsakäringen. Inga rester efter hennes koja men vilken story! Livnärde sig på att plocka lite och tvätta åt folk. Tydligen så mycket att hela åsen lades i dimma. Kanske bäst att ta det med en nypa salt, det där med dimman. Men kojan den är sann.
Vi beger oss uppåt. Stigen är djupt inskuren i branten och rullstenar gör att passagen känns uråldrig på något vis. Back to basic. Vi kämpar på och det svider i både luftrör och ben. Troligen är vi inget vidare vältränade, efter en jul med både sorg och begravning.

Belöningen kommer inte omedelbart, man måste mata på ett tag innan man når krönet och utsikten. Den vilsamma, fenomenala vyn. Här bör man pausa sig, hämta andan. Så att man fullt ut kan uppleva njutningen av spatserandet på ravinens kant. Tala om att vara on the edge! Ett steg bort från total katastrof.
Min mentala verklighet är egentligen färglös och lusten att leva borterroderad. Man skulle kunna tro att jag vandrar on the edge genom sorgens grådask men jag är inte där än, nära livets stup. Varje morgon när jag vaknar kommer jag till insikt, min mamma är död. Det är ju inte så att man stiger upp med ett skutt ur sin säng med de tankarna. Men jag anar att det finns ett ljus. En morgon med doft, smak och färg. Och fågelsång.

Vi vandrar uppe på kanten länge, så länge att sinnet vänjer sig och tror att ravinen vore en enkel motståndare. Det är den inte. Jag har försökt, vid en helt annan tidpunkt. Den och dess naturkrafter är dig överlägsen, jag lovar. Någonstans passerar vi ett mysko geologiskt fenomen, Soffebacken. Naturligt egentligen men mäktigt ur människans korta perspektiv. En rullstensås som legat ovan åsen och sedan rasat ner i ravinen. Ravinen var helt enkelt isfylld.
Vovven och jag viker av, lämnar branten och tar oss fram till lägerplatsen Krika. Så fylld av minnen! Minnen av oändliga mängder grillade korvar, ett överfullt utedass och kärlek. Här mötte jag honom varje lunch. Han guidade en skolklass och jag en annan, här möttes vi, bytte klass med varandra och leenden. En gång frågade eleverna ”chans på mig”, från honom. Jorden borde åter rämnat, där och då. Som förälskad – om än vuxen – var de blossande kinderna och de nervösa skratten ett faktum. Alltihop var nämligen min alldeles egen hemlighet, trodde jag.

Ett steg fram, ett halvt tillbaka

Ett steg fram, ett halvt tillbaka

Februari – Söderåsen ska bestigas i snö och med ett snabbt anfallande mörker. För att hinna gå någon längre sträcka får man vara på plats när det ljusnar. Att ha fjorton dagsetapper framför sig känns mäktigt, även om jag inte ska gå dem i ett svep. Jag kommer så småningom inse att även om jag är stolt över bedriften så var det egentligen ingen stor grej. Lättsamt, skönt och det bästa jag kunde göra just då – gå, andas, tänka.

Åstorp – Hålebäck, bra som uppvärmning. Ryggsäck, kamera, hund och bästa vännen. Motionsspår och små skogsvägar, lite backar men bara en svag förnimmelse av den väldiga åsen som komma skall. Jag och kameran var bara avlägset bekanta och varje fotovänlig sten och stubbe tog tid, evinnerlig tid. Den snötäckta marken gav inget vidare fäste, ett steg fram och ett halvt tillbaka. Så passande, så talande.

Min tillvaro var uppochnervänd. Sorgen efter mamma tog över rodret och jag dög inte till mycket. Inte ens öppna posten, eller betala räkningarna i tid. Men vandrandet – det gav puls, syre och en gnutta livskraft.

Steg lades till steg, raviner öppnade sig vid min sida, en uråldrig tingsplats på höjden, ett hägn med linderödsvin gav andra tankar. Väl framme vid den enorma muren som omger hjorthagen såg livet betydligt ljusare ut. Här måste man upp, för att se ordentligt. Sitta en stund och bara dingla med benen, tänka på godsherrar och tjänstefolk. För alldeles runt hörnet ligger slottet Vrams Gunnarstorp.


 

Vandring över Söderåsen

Vandring över Söderåsen

Ur döden föddes livet…

Ur döden föddes livet…

…så inledde jag en text om en mosse, så död och så levande. Att livet vilar i döden, och döden likaså i allt som lever, har erfarenheten lärt. Så var det vårvintern 2001, men jag tänkte och kände inte så just då. När lilla mamma plötsligt rövats bort från livet.

Önskedrömmen att ledväga människor ut i naturen – min saga var sann. Sedan fler år följde jag elvaåringar ut på Skåneleden och gav dem all inspiration och naturkraft jag kunde ge. Men plötsligt var sagan ingen dröm, istället utbytt mot en daglig mardröm. När sorg och tårar var alltet, fanns inte styrkan att möta andra.

Omplacering. Uppdraget blev statusinventering av vandringsleden Skåneleden. Februari 2001 tog jag första steget – Ås till åsleden, från Åstorp till Agusa.

När livets röda tråd blev orange

När livets röda tråd blev orange

”Du tycker om friluftsliv och att vara i naturen, eller hur?”
Syns det på mig på något sätt, tänker jag, sneglar ner på min klädsel och svarar ”Jo visst, av födsel och ohejdad vana är det nog så”.
”Kanoting?”
”Oh ja!” säger jag och får upp bilder av paddelturen (min enda) då solen blagade, näktergalen jublade och jag gick på grund i forsarna stup i kvarten, och fick åka baklänges ner. Med full packning och två vippande schäfrar i kanoten.
”Och ridning?”
Vad svarar man på det när hästar varit livselixiret sen sjuårsåldern.
”Vandring då?” fortsätter han utfrågningen.
Vandring? Gå i skogen, det gillar jag ju, tänker jag. Har alltid drällt i skogen, dämt bäckar, byggt tusen kojor och ännu flera stall åt mina låtsashästar. Han menar nog med ryggsäck och kniv, det har jag aldrig haft. Men det är väl inte för sent att börja. ”Vandra är toppen!” svarar jag.

Det var inte vårt första möte, han var stamgäst på fiket där jag jobbade. Brukade beställa dagens snuskbulle och kaffe i odiskad mugg. Snuskbulle var Delikatos chokladboll med kokos, snuskigt gott, fett och onyttigt. Hans kaffemugg var en specifik mugg som inte fick diskas – eftersom det gav kaffet karaktär.
”Jo, jag frågar för att jag tänker att man bör jobba med något man gillar, som att vara ute i naturen, och jag tror att du vill vara med. Som guide genom naturen.” Här stod jag hedrad och glad över att ha fått denna unika jobbförfrågan. Förvisso fanns ingen anställning med i bilden, inte ens ett företag i bakgrunden. Endast en arbetslös man med idéer och ambitioner. Jag sa upp mig, såklart.

Att kombinera vandring med kanoting och ridning var vår melodi. Vi skulle sätta samman olika spännande turer att boka. Ganska snart upptäckte vi att det fanns en ”Skåneleden” i våra trakter. Ypperlig för vandring, sades det. Vi satte igång att vaska fram guldkornen för att visa och berätta för blivande gäster. Om troll, hedningar, original, kulturspår och olika unikum i naturen. Vi finkammade terrängen närmast leden och lusläste hembygdsböcker, domsagor och naturvårdsplaner.

Exakt där och då startade min relation med Skåneleden och livets röda tråd – blev orange.
Året var 1997

När jag fann min orange tråd - blomstrade livet

När jag fann min orange tråd – blomstrade livet

Herr och fru Skåneled, så möttes vi!

Herr och fru Skåneled, så möttes vi!

Som ett brev på posten. Har man gått 100 mil på Skåneleden, hittat sin kärlek på vägen och lyckats gifta sig med densamma – då får man räkna med Året Runt. Deras reportageserie om ”Så möttes vi” hade nog inte med det alternativet. Det dräller säkerligen av människor som funnit varandra i skogen, på vandringsleder eller i vindskydd. Tillfället är iaf ypperligt, någon som bevisligen uppskattar ”promenader”. Men av alla dessa kärlekspar är det kanske inte så många som hamnar i offentligt ljus.

Hur som helst, Året Runt passade på. Vi fick visa dem runt på vår vandringsled. Kanske inte på själva Mötesplatsen men där vi hade vår första planerade (och ohyggligt nervösa) date och framför allt där han sjönk på knä för mig (och jag försökte lyfta upp honom igen). Med andra ord: han fick fria igen! Tänk dig själv att få Det i repris. Och förevigat. Och upptryckt i tidningen. Märklig känsla.

Herr & fru Skåneled – båda arbetade med att utveckla Skåneleden och det är inget vanligt sjutillfem-jobb, snarare ett sätt att leva. Eller att leva som man lär.

Så möttes vi...

Så möttes vi…

Slutspurt på hundamilavandring

Slutspurt på hundamilavandring

Befriande! Och separationsångest! Nu har jag gått, gått och gått. Förvisso cyklat en del också för att ta mig tillbaka till bilen. Det är december, året är 2006 och EN vandringsetapp återstår – start Glimåkra, målgång Vesslarp. Och cykeln är med även denna gång, efter sista vandringssteget blir det cykeltur tillbaka till Glimåkra. Så här i efterhand kan jag säga att det hann bli mörkt – kolsvart! När vovven och jag tog oss tillbaka till civilisationen.

Min vandringstur är strax till ända och jag är givetvis stolt. Också lite vemodig att det ligger bakom mig. Upplevelsen är långt ifrån plågsam, om man säger så. På vägen har jag granskat tusentals orange prickar, vägvisningspilar, spänger och staketövergångar. Ett antal vindskydd, eldplatser, toaletter. Prickat in parkeringsplatser på kartan och sökt efter otaliga sevärdheter i terrängen kring Skåneleden. Hunden har sällskapat, banat väg och ibland vakat över mig om natten. Kameran har arbetat sig varm och vi har blivit mycket bättre vänner.

Eftersom slutspurten hamnade i december snöade jag och kameran fullständigt in på mossor och lavar. Det är liksom de som lyser upp naturen den tiden på året. Vi fann också några fantastiskt vackra bilvrak – oj, vad vi gick igång där! Det var nog bilvraken som bidrog till att mörkret hann före, på väg tillbaka till bilen.

Jag glömde ju nästan nämna att vi stötte på folk från både tidningen Norra Skåne, Kristianstadsbladet och radio Kristianstad. Så mycket folk har vi knappt stött på under hela hundramilavandringen. Kul inslag, bland all den där mossan, kan jag tycka.

En mossrik slutspurt Glimåkra - Vesslarp

En mossrik slutspurt Glimåkra – Vesslarp

IMG_6252 S CL IMG_6247 S CL

Även Sydsvenskan blev inspirerad på vandring.

Även Sydsvenskan blev inspirerad på vandring.