Slutspurt på hundamilavandring

Slutspurt på hundamilavandring

Befriande! Och separationsångest! Nu har jag gått, gått och gått. Förvisso cyklat en del också för att ta mig tillbaka till bilen. Det är december, året är 2006 och EN vandringsetapp återstår – start Glimåkra, målgång Vesslarp. Och cykeln är med även denna gång, efter sista vandringssteget blir det cykeltur tillbaka till Glimåkra. Så här i efterhand kan jag säga att det hann bli mörkt – kolsvart! När vovven och jag tog oss tillbaka till civilisationen.

Min vandringstur är strax till ända och jag är givetvis stolt. Också lite vemodig att det ligger bakom mig. Upplevelsen är långt ifrån plågsam, om man säger så. På vägen har jag granskat tusentals orange prickar, vägvisningspilar, spänger och staketövergångar. Ett antal vindskydd, eldplatser, toaletter. Prickat in parkeringsplatser på kartan och sökt efter otaliga sevärdheter i terrängen kring Skåneleden. Hunden har sällskapat, banat väg och ibland vakat över mig om natten. Kameran har arbetat sig varm och vi har blivit mycket bättre vänner.

Eftersom slutspurten hamnade i december snöade jag och kameran fullständigt in på mossor och lavar. Det är liksom de som lyser upp naturen den tiden på året. Vi fann också några fantastiskt vackra bilvrak – oj, vad vi gick igång där! Det var nog bilvraken som bidrog till att mörkret hann före, på väg tillbaka till bilen.

Jag glömde ju nästan nämna att vi stötte på folk från både tidningen Norra Skåne, Kristianstadsbladet och radio Kristianstad. Så mycket folk har vi knappt stött på under hela hundramilavandringen. Kul inslag, bland all den där mossan, kan jag tycka.

En mossrik slutspurt Glimåkra - Vesslarp

En mossrik slutspurt Glimåkra – Vesslarp

IMG_6252 S CL IMG_6247 S CL

Även Sydsvenskan blev inspirerad på vandring.

Även Sydsvenskan blev inspirerad på vandring.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *