Så fann djuren sin plats – svensk djursaga

Så fann djuren sin plats – svensk djursaga

Det var på den tiden när alla djuren jagade tillsammans. En kylig februaridag gick björnen och vargen, järven och grodan ut med pil och båge för att skaffa sig lite kött. Under tiden skulle hunden skaffa ved till brasan och haren skulle hämta grytan som köttet skulle kokas i.

De stötte strax på en hjord med vildrenar. Björnen sköt först och pilen träffade en ren i ryggen. Vargen träffade den i bogen, järven i strupen och grodan i hjärtat. På den här tiden var grodan faktiskt lika stor som en hund.

Så satte sig jägarna och väntade på att hunden och haren skulle komma med sina grejor, så att maten kunde lagas.

Men ingen kom, så de blev arga på varandra där de satt och började gräla om vem som fällt renen. Björnen brummade, vargen ylade och järven morrade. Alla försökte överrösta varandra. Grodan var den enda som inte sa något.

Till sist sa björnen:

-Du, groda, får lösa tvisten. Vem av oss var det som sköt renen så att den dog?

-Det var väl jag, menade grodan, för det var jag som träffade den i hjärtat.

Då blev de andra rasande och kastade sig över grodan:

-Du som varken har päls eller klor eller nos, du kan väl inte skjuta en ren!

Och så gjorde de något man absolut inte ska göra, de slog grodan så den blev alldeles platt och så slängde de ut den i en vassbevuxen tjärn. Och där har den bott sedan dess, den har blivit allt mindre och mindre med tiden.

Då kom haren hoppande. Men någon gryta hade den inte med sig.

-Var är grytan du skulle hämta? frågade björnen och vargen och järven.

-Å, den var alldeles för tung, gnällde haren, jag orkade inte bära den. Titta hur mina långa fina öron ser ut! Harens hade sotat ner öronen för att det skulle se ut som om den försökt baxa och streta med grytan.

-Å, vilken latrygg du är! skrek björnen och vargen och räven. Nu gör vi med dig som vi gjorde med grodan!

-Vad gjorde ni med grodan? frågade haren förskräckt.

-Vi slog den platt och slängde den i tjärnen, svarade de ilsket och försökte få fatt på haren. Men haren spratt undan, ett hopp hit och ett hopp dit, och så räddade den sig undan.

Och så rör den sig än i dessa dagar, för att undkomma faror. Du har kanske hört det förr: rädd som en hare.

Men fortfarande hade hunden inte kommit tillbaka med veden till brasan. Den hade istället gått till människorna och bedjande frågat:

-Om ni ger mig mat varje dag, så ska jag hjälpa er att alltid vakta era hem och skrämma bort vilddjuren.

Så gick det till när hunden började arbeta åt människan, och den kom aldrig tillbaka till de andra djuren.

Björnens och vargens och järvens magar knorrade av hunger så de orkade till slut inte vänta på längre, utan åt köttet rått. Efter det var vänskapen slut och de gav sig av åt varsitt håll:

Björnen lufsar fram på skogsåsarna, vargen stryker omkring boplatserna och vägarna och järven vandrar långt inne bland fjällen.

Men haren hoppar överallt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *