Sommarens musketörer

Sommarens musketörer

De tre musketörerna!

Som i sommar kämpat med fisketrådsnystan, kantrande kanoter, stickande eldrök i ögonen och deg i både hår och sandaler – det här är vi tre.

Cia Larsson, tänder gärna gnistan för naturen hos folk. Med ny knäprotes rör hon sig i regel runt baslägret och elden, i ett ständigt moln av rök och mjöl.

Cia Larsson,
tänder gärna gnistan för naturen hos folk. Med ny knäprotes rör hon sig i regel runt baslägret och elden, i ett ständigt moln av rök och mjöl.

Mohammad Nour Tadmori Viktig vikarie under sommaren! Man kan säga att han är Cias högra hand och vänstra ben efter knäoperationen. Du hittar honom vid lägerelden eller allra helst nära vattnet, gärna utrustad med spö och mask.

Mohammad Nour Tadmori
Viktig vikarie under sommaren! Man kan säga att han är Cias högra hand och vänstra ben efter knäoperationen. Du hittar honom vid lägerelden eller allra helst nära vattnet, gärna utrustad med spö och mask.

Bengt Förleder gärna ALLA människor ut i naturen och får dem att känna sig trygga där. Rör sig oftast till kanots eller till fots.

Bengt Granneli/IUT-eko
Förleder gärna ALLA människor ut i naturen och får dem att känna sig trygga där. Rör sig oftast till kanots eller till fots.

Vi har under sommaren dragit till skogs med ett par hundra nyanlända, vilket i princip innebär att det;

  • bakats minst 200 brödkakor över elden
  • krokats 200 sprattlande daggmaskar
  • slagits tusentalet gnistor med tändstål

Det innebär också att mer än 200 personer suttit på mosskuddar eller lutade mot trädstammar under största möjliga tystnad. Då naturen fått lov att göra ett av sina många underverk, ge en stunds stillhet och harmoni.

Vi har visat och berättat om svenska djur, bär och svampar. Allemansrätten har gått som en röd tråd genom allt vi företagit oss.

Framför allt har var och en fått vara sig själv och äkta mänskliga möten har varit många, givande och varma. Och vi fortsätter under den kyligare hösten 🙂

Projektet utförs på uppdrag av Stiftelsen Skånska Landskap och med medel från Stiftelsen Skogssällskapet

 

 

Ny vandringskarta med nya frestande stigar

Ny vandringskarta med nya frestande stigar

Nu rullar den in till tryck – kartan som det pysslats med i över ett halvår. Det som tagit extratid är alla de nya flotta stigarna runt Finjasjön och Hovdala naturområde. Det är inte utan att man längtar efter att själv få prova dem. Men med en nyinsatt knäprotes får man ge sig till tåls.

Att under tiden få sätta ihop den nya vandringskartan är ett mycket trevligt substitut. Speciellt när man kan sitta ute och kartpyssla.

Balansgång

Balansgång

Ur boken:

Oron spred sig i den lilla familjen. Hur skulle det nu bli? Den lilla flickan som kommit att tillhöra dem de senaste fyra åren kunde återvända till sin mor och far i Finland. Landets svåra balansgång mellan Sovjet och Tyskland hade kommit till sin ände och de sista trupperna hade lämnat Finland under våren 1945. Nu ett år senare hade den finska staten signalerat att det var dags för krigsbarnen att resa hem, till ett sargat men säkert land, och i det senaste brevet från Äiti kunde de läsa om hennes längtan och önskan att få återse sin dotter.

Problemet var att de stod varandra så nära nu, flickan, Ester och Arvida. De följde henne till skolan varje dag och på eftermiddagarna fikade de tillsammans i butiken. Hon var en ambitiös tjej och strax plockades skolböckerna fram för att öva. Det svenska språket hade hon gjort till sitt och med det goda läshuvudet såg framtiden ljus ut. Frågan var om det finska språket fanns kvar överhuvudtaget. Flickan verkade inte vilja använda det, inte ens när hon träffade sin lillasyster som bodde utanför byn. Det var nästan som om hon försökte dölja det. Kanske var det inte helt osannolikt att barnen i skolan kom med nedsättande kommentarer, de hade själv hört ett och annat om finnjävlar och att svenskar först och främst borde ge mat till sina egna och inte andras ungar. Men Ester och Arvida tänkte absolut inte så, och många med dem, de hade inga egna barn och de hade både utrymme och gott om mat åt sin lilla extraflicka. Det var nog snarare så att Lempi hade fyllt ett stort tragiskt tomrum i deras liv. Det där att vara kvinna och samtidigt inte begåvas med några barn. Allt hade en större mening nu, så kände de båda två.

Förbannelsen vid källan i Hallaröd

Förbannelsen vid källan i Hallaröd

Ur boken:

– Ursäkta…

Hon sätter fingret för sin mun för att tysta mig och sänker åter blicken mot vattenkällan. Jag backar långsamt utom synhåll och låter henne fortsätta sin ritual. En grov ek får bli mitt ryggstöd och jag slår mig ner vid den alldeles bredvid stigen, bland vårfuktiga kvistar och blad. Runt mej står bugande vitsippor med slutna knoppar, väntandes på att få slå ut i blom. Jag plockar lite planlöst bland dem, befriar en och annan krokig stackare från vinterns rester. Efter en stund kommer flickan gående längs stigen. Med mjuka fjädrande steg och kroppshållning som en balettdansös.

– Du kan skydda dig med hjälp av källan. Hon vänder sig mot mig, jag ser på henne och undrar vad hon menar.

– Men nu är det försent, solen har precis gått upp. Om du vill försöka ska du gå till källan ensam innan solen går upp, det är viktigt.

Jag funderar på hennes ord, Vad är det jag ska skydda mig emot?

– Har du sänt en förbannelse finns det tyvärr bara en utväg

– Förbannelse?

Snubblade över källan helgad åt Sankt Olof. Ingen törstsläckare, men eggar tankarna.

Snubblade över källan helgad åt Sankt Olof. Ingen törstsläckare, men eggar tankarna.

Hinsidan järet…

Hinsidan järet…

Ur boken:

”Steg läggs på steg, raviner öppnar sig vid min sida. En uråldrig tingsplats passeras, ett hägn med linderödssvin skingrar mina tankar. Väl framme vid den enorma muren som omger Hjorthagen ser livet betydligt ljusare ut. Här måste jag klättra upp, för att se ordentligt. Rent av sitta och dingla med benen över kanten, tänka på godsherrar och tjänstefolk.

Hinsidan järet ligger en man på alla fyra. Alla mina tunga tankar skingras som dimmor inför morgonsol. En brölande hjort hade varit på sin plats men en man med tygrock, skinnbyxor och stövelkängor liggandes på alla fyra? Han mumlar högt för sig själv och granskar något nogsamt. Jag reser mej till knästående, som en sprinter inför ett lopp, spänner blicken och ser att den udda mannen är utrustad med både pennhus, bläckhorn och en piskperuk på huvudet…

Muren kring Hjorthägnet är ett hisnande stenarbete

Muren kring Hjorthägnet är ett hisnande stenarbete

Med Pegman på Österlenleden

Med Pegman på Österlenleden

Ett annorlunda och spännande uppdrag: att vandra tillsammans med Pegman, hen som tar tusentals bilder i alla riktningar. Alltihop hamnar sedan på nätet. Med andra ord kan vem som helst återuppleva min och Anders vandring mellan Borrby Strandbad och Torparebron (SL4 etapp 3-6).

Kivik – Borrby Strandbad

Fuskvandrare…

Fuskvandrare…

Ur boken:

”Med vulkanutbrottet i färskt minne påbörjar jag min nästa etapp med viss bävan. Ett litet stycke längre fram väntar ännu en vulkanrest, Allarpsbjär. Den är mindre än den förra men den här gången kommer jag rakt på de sexkantiga pelarna och vulkandetektiven i mig är mer än nöjd. Hade jag varit en äkta vandrerska skulle jag roat mig med att plocka fram en kompass, se nålen snurra förvirrat.

Men det gör jag inte, för jag tillhör fuskvarianten av vandrare – som bara går. Utan överlevnadsutrustning och nogsamt genomtänkt packning. Med en tub räkost och grovt bröd, utan tillstymmelse till frystorkat och lättviktigt. Utan appar eller digitala mojänger. Svaret på din fråga är ”ja, jag går vilse ibland”. Men hittills har jag hittat hem. Jag lämnar den stillsamma vulkanen, mattan av sippor och går ett stycke längre in i naturreservatet.”

Allarpsbjär - min andra vulkan! Fler att finna för den som önskar.

Allarpsbjär – min andra vulkan! Fler att finna för den som önskar.

En skrivhelg kan vara…

En skrivhelg kan vara…

…en ljuv historia med rikligt med blommor och te. Den kan också vara om en liten skrutt.

Min berättelse har bara varat ett tiotal vandringsmil och det som ska landa på mitt ark är inte musik precis. Det är värsta oljudet. Att kliva in i sorgemarschen från Söderåsen till Linderödsåsen är ingen dans på vårvioler och inget jag längtat efter. Tänkte rent av att det är stört omöjligt, när livet runt om är mjukt och ombonat.

Men ibland får man lite hjälp på traven. På väg i bilen mot skrivandets Öland blir jag uppringd och medveten om att det arbete som är klippt och skuret för min person precis landat på någon annan.

En katt bland hermelinerna, så fortsätter historien om poeten Lars Wivallius. Och i denna stund också min egen känsla om mej. En liten skrutt, som åter hamnar utanför i snålblåsten. Några problem att gestalta stämningen som var då – finns inte längre. Till gagn för berättelsen.

Med hopp om en morgon

Skrivhelg 2016