Kul med Sportlovskul! 

Kul med Sportlovskul! 

Kul med Sportlovskul!
Söka djur och spår i skogen, och favvofika vid lägerelden. Rekordet var flickan med 5 pannkakor och pojken med 8 fattiga riddare. 145 ägg och 168 kåsor med varm choklad gick åt att mätta alla skogshungriga barn och vuxna.
Som topping på upplevelsen valdes sagan om Ivo som gav husrum och värme åt haren, räven och björnen och sedan trodde det var en dröm – tills han såg spåren i skaren. Så sagan den var nog trots allt sann.
Tre härliga Sportlovskuldagar avslutade 🤗

Sportlovskul på Fulltofta har lockat många nyfikna spårfinnare. Bland rådjurslortar, hackspettsknack, vätteskägg och…

Publicerat av Stiftelsen Skånska Landskap Fredag 22 februari 2019

Stiftelsen Skånska Landskap #Sportlovskul #Fulltofta

När prästen bjöd djuren på kalas – svensk djursaga

När prästen bjöd djuren på kalas – svensk djursaga

Det var en gång en präst som var så lärd att han kan kunde tala djurens språk. Det hade han lärt sig däruppe på berget, där han bodde i sin ensamhet, där det inte fanns några människor att tala med. Bara en gång om året, då det var kyrkhelg, brukade folket komma dit. Och den här sagan är från den tid då alla djur levde fria ute i naturen.

En dag ville prästen i alla fall hålla gille. Eftersom det inte fanns några människor i närheten, beslöt han att bjuda  de vilda djuren istället. Och så skickade han ut ugglan med bjudningar. Ugglan flyger vida omkring och har ett skarpt läte som hörs långa vägar, så han var lämplig för uppdraget.

Det var många djur som blev inbjudna. Björnen och vargen och räven och järven och hästen och kon och fåren och geten och renen. Och så svanen och hönan och gåsen och tranan och en hel massa andra.

Först av dem alla fick björnen inbjudan. Han var ju skogens konung och måste hedras.

Björnen blev mycket smickrad och gav sig genast iväg. Det var långt att gå till prästen och han var en smula långsam. Lufs, lufs, lät det när han lufsade fram.

Rätt som det var mötte han en pojke som var ute och fångade fågel till middagen.

– Goddag Tjockpäls, hälsade pojken, vart ska du lufsa iväg?

-Jag ska till prästen på berget på kalas, svarade björnen och tänkte lufsa vidare.

Då ropade pojken:

– Gå inte dit! Du har så tjock och vacker päls, om du kommer dit kanske prästen tar pälsen av dig!

– Månntro det, sa björnen, vände om och lufsade till skogs igen.

Strax därefter kom vargen klafsande. Klafs, klafs, lät det när han gick. Han var slug och ville inte lämna spår efter sig, så han slank fram i vattnet alldeles vid kanten av myrarna.

– Goddag Långsvans, sa pojken, vart tänker du klafsa iväg?

– Jag ska till prästen på berget, på kalas, svarade vargen stolt.

– Akta dig för det! sa pojken. Du har så präktigt och varmt skinn. Det kan tänkas att prästen tar skinnet av dig!

– Du har kanske rätt. Det skadar aldrig att vara försiktig, sa vargen och klafsade in i skogen igen.

Efter en stund kom järven traskande. Trask, trask, lät det när han gick, för han slog ner hela tassen i marken på en gång.

– Goddag Ketke, vart ska du traska iväg?

– Jag ska till prästen på berget på kalas, jag har bråttom, svarade järven och traskade raskt vidare.

Men pojken var efter honom:

– Akta dig Ketke, han låser in dig i kätten!

– Då gnager jag mig ut, svarade järven kaxigt.

– Akta dig Ketke, han binder dig med rep!

– Då sliter jag mig loss.

– Akta dig Ketke, han drar pälsen av dig!

– Tror du det? sa järven. Då vänder jag om.

Och så traskade han till skogs igen.

Så kom hästen travande. Stolt och med fladdrande man, i trav, i trav.

– Vart ska du trava iväg? undrade pojken.

– Jag ska till prästen på berget på kalas, sa hästen.

– Akta dig Brushuvud! Kommer du till prästen spänner han vagnen efter dig.

– Då sliter jag mig loss.

– Han stänger in dig!

– Då hoppar jag över stängslet.

– Han slår dig!

– Då slår jag tillbaka.

Och hästen travade till prästen och blev satt i stallet och bunden och gjord till tjänare.

Efter hästen kom kon lunkande.

– Vart tänker du lunka? frågade pojken.

– Till prästen på berget på kalas, brölade kon.

– Akta dig, Sacco-påse! sa pojken. Kommer du till prästen tar han mjölken ifrån dig.

– Då stångar jag honom, sa kon och lunkade iväg. När hon kom till prästen blev hon satt i fähuset och gjord till husdjur.

Likadant gick det för fåret och geten, och renen och katten och några till av de andra djuren. De ville inte lyssna till pojkens råd och fick då bli prästens tjänare. Men björnen och vargen och järven och räven och en hel del andra djur fortsatte att leva sitt fria liv i skogen.

Så fann djuren sin plats – svensk djursaga

Så fann djuren sin plats – svensk djursaga

Det var på den tiden när alla djuren jagade tillsammans. En kylig februaridag gick björnen och vargen, järven och grodan ut med pil och båge för att skaffa sig lite kött. Under tiden skulle hunden skaffa ved till brasan och haren skulle hämta grytan som köttet skulle kokas i.

De stötte strax på en hjord med vildrenar. Björnen sköt först och pilen träffade en ren i ryggen. Vargen träffade den i bogen, järven i strupen och grodan i hjärtat. På den här tiden var grodan faktiskt lika stor som en hund.

Så satte sig jägarna och väntade på att hunden och haren skulle komma med sina grejor, så att maten kunde lagas.

Men ingen kom, så de blev arga på varandra där de satt och började gräla om vem som fällt renen. Björnen brummade, vargen ylade och järven morrade. Alla försökte överrösta varandra. Grodan var den enda som inte sa något.

Till sist sa björnen:

-Du, groda, får lösa tvisten. Vem av oss var det som sköt renen så att den dog?

-Det var väl jag, menade grodan, för det var jag som träffade den i hjärtat.

Då blev de andra rasande och kastade sig över grodan:

-Du som varken har päls eller klor eller nos, du kan väl inte skjuta en ren!

Och så gjorde de något man absolut inte ska göra, de slog grodan så den blev alldeles platt och så slängde de ut den i en vassbevuxen tjärn. Och där har den bott sedan dess, den har blivit allt mindre och mindre med tiden.

Då kom haren hoppande. Men någon gryta hade den inte med sig.

-Var är grytan du skulle hämta? frågade björnen och vargen och järven.

-Å, den var alldeles för tung, gnällde haren, jag orkade inte bära den. Titta hur mina långa fina öron ser ut! Harens hade sotat ner öronen för att det skulle se ut som om den försökt baxa och streta med grytan.

-Å, vilken latrygg du är! skrek björnen och vargen och räven. Nu gör vi med dig som vi gjorde med grodan!

-Vad gjorde ni med grodan? frågade haren förskräckt.

-Vi slog den platt och slängde den i tjärnen, svarade de ilsket och försökte få fatt på haren. Men haren spratt undan, ett hopp hit och ett hopp dit, och så räddade den sig undan.

Och så rör den sig än i dessa dagar, för att undkomma faror. Du har kanske hört det förr: rädd som en hare.

Men fortfarande hade hunden inte kommit tillbaka med veden till brasan. Den hade istället gått till människorna och bedjande frågat:

-Om ni ger mig mat varje dag, så ska jag hjälpa er att alltid vakta era hem och skrämma bort vilddjuren.

Så gick det till när hunden började arbeta åt människan, och den kom aldrig tillbaka till de andra djuren.

Björnens och vargens och järvens magar knorrade av hunger så de orkade till slut inte vänta på längre, utan åt köttet rått. Efter det var vänskapen slut och de gav sig av åt varsitt håll:

Björnen lufsar fram på skogsåsarna, vargen stryker omkring boplatserna och vägarna och järven vandrar långt inne bland fjällen.

Men haren hoppar överallt.

Vi är alla födda

Vi är alla födda

Vi talar om gudar och icke-gudar, vi talar om hjälpsamhet och att ta sig fram i livet. Vi talar om hur mycket vi älskar solen och så klart om opererade knän.
Jag sitter i en solig skogsbacke och en liten å ringlar förbi vid backens fot. Backen rymmer många, och det är vi. Somliga vilar i skuggan, några flockas kring grillarna och en del sitter djupt förtroliga på naturens stolar, gråstenarna.
Framför mig spelar barnen trummor och sjunger om födelsedagar. Ingen fyller år så jag tänker att vi firar oss alla. Vi är ju alla födda. Jag själv är född på Hässleholms BB faktiskt. Min lyckliga stjärna, att de tog mig tillbaka till livet eftersom jag började det med att dö en smula. Den jag jag talar med berättar att han är född i Damaskus, han tänker att Sveriges folk troligen är ett av världens bästa. För att vi är födda i fred och har levt så i generationer, i flera hundra år. För att landets ledare alltid strävar för att det ska bli bättre, för alla. Han säger så, och jag tror han ser vårt land ur ett annat perspektiv. Han som haft stridande soldater inne i sitt eget hem.
Jag önskar att alla Sveriges skogsbackar kunde vara precis så här. En plats för folk som fötts någonstans på jorden – Sverige, Syrien, Afghanistan, Irak eller var som -och som får dem att umgås så här hjärtligt och avslappnat.

Sommarfest hos Brobyggarna 2017

Från hamn till slott till å – till Österlenleden

Från hamn till slott till å – till Österlenleden

Från slott till slott.
Från hamn till hamn.
Från å till å ( tryckt 1984)
1980-talets delleder förenades under 90-talet och blev till ”Skåneleden 4 Österlenleden”. Nästa årtionde översattes faktatexter kring ledens sevärdheter på både engelska, tyska och danska. Fyra små böcker levererades tillsammans med kartan. Och det gudomliga pappret upptäcktes! Det som tål både dragkamp och diskmaskintvätt. Det används än, 2018.
Min fjorton mil långa promenad längs Österlenleden utfördes dock med det gamla sönderfallande pappret. Då gällde det att undvika regn (och fallande i vatten…) och onödiga vikningar, om man inte ville gå vilse. Vilket man såklart råkade ut för – Hammars backar var ett klurande utan dess like, med totalt hundfientliga staketövergångar. Plurrandet i november är oförglömligt. Också Skåneledens orange färg var ett intressant fenomen: från rosa till rött, och ibland faktiskt – orange.
MEN upplevelsen att vandra längs Verkeån uppvägde allt! Sagolikt 
1978 – 2018 #Skåneleden40 med #Skånskalanskap

Vandringskartan som satte spår

Vandringskartan som satte spår
Året 1998 fick jag en vandringskarta i min hand. Det var ett sådant tillfälle som verkligen stakade ut en ny kurs i livet. Jag hade sagt upp mig från mitt jobb för att försöka skapa det arbete jag önskade: med natur och friluftsliv. Mannen (pojkvaskern) som gav mig kartan blev några år senare min äkta hälft. Kartan blev också början på över hundra mils hälsouppbyggande vandring – och ett märkligt kartintresse. För just Skåneleden. <3
Den första vandringen av en hel delled började som en sorgevandring efter ett dödsfall, våren 2001. Ibland tillsammans med en vän, ibland ensam med hunden. Fjorton tankfulla vandringsmil, från ås till ås.
Vem kunde ana att kartgåvan skulle leda till att skåneledskartor skulle bli min profession? Inte jag i alla fall, efter alla mina vilsesprång i skolans orientering.
Stolt och glad att jag får fira #Skåneleden40 och att vara en del av ledens utveckling.
Vandringskartor SL ÅÅ 1981-2018
SL3 1997
Vandring delled ÅÅ 2001

 

Med huvudet bland molnen

Med huvudet bland molnen

Ja, hur beskriver man den här dagen? Där himmelriket är alldeles nära. Då man vandrar med huvudet bland molnen. Och två av hjärtats platser förenas. #Skåneleden40 #Hovdalanaturområde och Hässleholms kommun prisas för sina insatser. 🌟💕
Tack @Stiftelsen Skånska Landskap och @Skåneleden för en härlig Skåneledsträff!

Sommarens musketörer

Sommarens musketörer

De tre musketörerna!

Som i sommar kämpat med fisketrådsnystan, kantrande kanoter, stickande eldrök i ögonen och deg i både hår och sandaler – det här är vi tre.

Cia Larsson, tänder gärna gnistan för naturen hos folk. Med ny knäprotes rör hon sig i regel runt baslägret och elden, i ett ständigt moln av rök och mjöl.

Cia Larsson,
tänder gärna gnistan för naturen hos folk. Med ny knäprotes rör hon sig i regel runt baslägret och elden, i ett ständigt moln av rök och mjöl.

Mohammad Nour Tadmori Viktig vikarie under sommaren! Man kan säga att han är Cias högra hand och vänstra ben efter knäoperationen. Du hittar honom vid lägerelden eller allra helst nära vattnet, gärna utrustad med spö och mask.

Mohammad Nour Tadmori
Viktig vikarie under sommaren! Man kan säga att han är Cias högra hand och vänstra ben efter knäoperationen. Du hittar honom vid lägerelden eller allra helst nära vattnet, gärna utrustad med spö och mask.

Bengt Förleder gärna ALLA människor ut i naturen och får dem att känna sig trygga där. Rör sig oftast till kanots eller till fots.

Bengt Granneli/IUT-eko
Förleder gärna ALLA människor ut i naturen och får dem att känna sig trygga där. Rör sig oftast till kanots eller till fots.

Vi har under sommaren dragit till skogs med ett par hundra nyanlända, vilket i princip innebär att det;

  • bakats minst 200 brödkakor över elden
  • krokats 200 sprattlande daggmaskar
  • slagits tusentalet gnistor med tändstål

Det innebär också att mer än 200 personer suttit på mosskuddar eller lutade mot trädstammar under största möjliga tystnad. Då naturen fått lov att göra ett av sina många underverk, ge en stunds stillhet och harmoni.

Vi har visat och berättat om svenska djur, bär och svampar. Allemansrätten har gått som en röd tråd genom allt vi företagit oss.

Framför allt har var och en fått vara sig själv och äkta mänskliga möten har varit många, givande och varma. Och vi fortsätter under den kyligare hösten 🙂

Projektet utförs på uppdrag av Stiftelsen Skånska Landskap och med medel från Stiftelsen Skogssällskapet