När prästen bjöd djuren på kalas – svensk djursaga

När prästen bjöd djuren på kalas – svensk djursaga

Det var en gång en präst som var så lärd att han kan kunde tala djurens språk. Det hade han lärt sig däruppe på berget, där han bodde i sin ensamhet, där det inte fanns några människor att tala med. Bara en gång om året, då det var kyrkhelg, brukade folket komma dit. Och den här sagan är från den tid då alla djur levde fria ute i naturen.

En dag ville prästen i alla fall hålla gille. Eftersom det inte fanns några människor i närheten, beslöt han att bjuda  de vilda djuren istället. Och så skickade han ut ugglan med bjudningar. Ugglan flyger vida omkring och har ett skarpt läte som hörs långa vägar, så han var lämplig för uppdraget.

Det var många djur som blev inbjudna. Björnen och vargen och räven och järven och hästen och kon och fåren och geten och renen. Och så svanen och hönan och gåsen och tranan och en hel massa andra.

Först av dem alla fick björnen inbjudan. Han var ju skogens konung och måste hedras.

Björnen blev mycket smickrad och gav sig genast iväg. Det var långt att gå till prästen och han var en smula långsam. Lufs, lufs, lät det när han lufsade fram.

Rätt som det var mötte han en pojke som var ute och fångade fågel till middagen.

– Goddag Tjockpäls, hälsade pojken, vart ska du lufsa iväg?

-Jag ska till prästen på berget på kalas, svarade björnen och tänkte lufsa vidare.

Då ropade pojken:

– Gå inte dit! Du har så tjock och vacker päls, om du kommer dit kanske prästen tar pälsen av dig!

– Månntro det, sa björnen, vände om och lufsade till skogs igen.

Strax därefter kom vargen klafsande. Klafs, klafs, lät det när han gick. Han var slug och ville inte lämna spår efter sig, så han slank fram i vattnet alldeles vid kanten av myrarna.

– Goddag Långsvans, sa pojken, vart tänker du klafsa iväg?

– Jag ska till prästen på berget, på kalas, svarade vargen stolt.

– Akta dig för det! sa pojken. Du har så präktigt och varmt skinn. Det kan tänkas att prästen tar skinnet av dig!

– Du har kanske rätt. Det skadar aldrig att vara försiktig, sa vargen och klafsade in i skogen igen.

Efter en stund kom järven traskande. Trask, trask, lät det när han gick, för han slog ner hela tassen i marken på en gång.

– Goddag Ketke, vart ska du traska iväg?

– Jag ska till prästen på berget på kalas, jag har bråttom, svarade järven och traskade raskt vidare.

Men pojken var efter honom:

– Akta dig Ketke, han låser in dig i kätten!

– Då gnager jag mig ut, svarade järven kaxigt.

– Akta dig Ketke, han binder dig med rep!

– Då sliter jag mig loss.

– Akta dig Ketke, han drar pälsen av dig!

– Tror du det? sa järven. Då vänder jag om.

Och så traskade han till skogs igen.

Så kom hästen travande. Stolt och med fladdrande man, i trav, i trav.

– Vart ska du trava iväg? undrade pojken.

– Jag ska till prästen på berget på kalas, sa hästen.

– Akta dig Brushuvud! Kommer du till prästen spänner han vagnen efter dig.

– Då sliter jag mig loss.

– Han stänger in dig!

– Då hoppar jag över stängslet.

– Han slår dig!

– Då slår jag tillbaka.

Och hästen travade till prästen och blev satt i stallet och bunden och gjord till tjänare.

Efter hästen kom kon lunkande.

– Vart tänker du lunka? frågade pojken.

– Till prästen på berget på kalas, brölade kon.

– Akta dig, Sacco-påse! sa pojken. Kommer du till prästen tar han mjölken ifrån dig.

– Då stångar jag honom, sa kon och lunkade iväg. När hon kom till prästen blev hon satt i fähuset och gjord till husdjur.

Likadant gick det för fåret och geten, och renen och katten och några till av de andra djuren. De ville inte lyssna till pojkens råd och fick då bli prästens tjänare. Men björnen och vargen och järven och räven och en hel del andra djur fortsatte att leva sitt fria liv i skogen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *