Mina ofödda barn

Mina ofödda barn

Halvvägs genom livet, någonstans mellan jungfrubröst och kärringtand, finns de ofödda barnens tid. Små okända själar som liksom nätta fjärilsvingar fladdrade förbi. Varken med ljud, doft eller rörelse avslöjade de sin närvaro men kroppen blev ett heligt tempel med ömmande bröst, glupande aptit och knivskarpt doftsinne. Hjärtat blev uppfyllt av obeskrivlig glädje och frid.

Lika tyst och stilla som de kom lämnade de oss. Endast blodstänk och oformliga klumpar berättade historien om våra ofödda barn. Nersölade klänningar, fläckiga dynor och krossade drömmar fanns kvar.

All den samlade moderskraften rann ut och tårarna föll tungt till marken. Känslan av att lämna sitt ofödda barn i något toalettsystem på jorden skrämmer, min enda önskan var att få hålla om, vyssa stillsamt och viska i dess outvecklade öron – vi ses i Nangiala.

Heligt tempel & kadaver

Att förlora ett barn av andra döpt till Embryo, är som att befinna sig i stormens öga. På sin väg mot Kaos rycks allt upp med rötterna. Tryggheten, tidigare förluster och svek, tilltron till sig själv och till det varaktiga.

Även om de ofödda barnen är och förblir främlingar får de hjärtat att kvida av saknad och sorg. Signalerna mellan moderkroppen och det växande livet har redan lämnat spår i livets väv. Och sorgens brunn känns bottenlös.

Samtidigt grinar rädslan elakt och spänner sina hånfulla ögon rakt in i det innersta. Som en hungrande rovfågel griper den tag. Kadaverstanken ligger tung. Aldrig har jag känt mig så gammal, trött och ful. Kan någon älska detta vrak? En halv kvinna.

Min kropp, som för en stund varit ett heligt tempel – ämnat att skydda det lilla och värnlösa, blir en organisk sophög, utan mening eller mål. Medan medvetandet kämpar att förstå det jag inte vill veta, att livet inte ville födas, strömmar moderkakshormoner genom kroppen. Alltjämt ropandes att få ge näring åt det ofödda.

På kraftlösa ben och med falnad livsglöd fortsätter vandringen genom dagar, veckor och månader. Den beska smaken över den egna kroppens oförmåga genomsyrar allt. Min kropp är ett sjaskigt skepp som planlöst irrar över ett öde hav. Ingenting finns kvar. Inget underverk att bära, inte ens anständiga kläder kan skyla över ruinerna.

Hudflängd

Att berövas något eller någon man älskar är som att släpas efter en skenande häst. När den hastiga färden nått sitt slut ligger jag blåslagen och hudflängd kvar på marken. Tacksamma tankar strilar upp som ur en källa. Tacksamheten över alla dem som finns kvar. skakad men med livet i behåll reser jag mig på skälvande ben. Det är dags att gå vidare.

Den själsliga huden som tidigare skyddat mot livets och omgivningens törnar är borta. Obetänksamma ord, åsikter och ögonkast skrapar den såriga ytan och tårarna svämmar över alla bredder. Jag flyr bort från världsligheten. Hem till tryggheten, till människorna med ömma händer och varma leenden. Till dem där de milda orden vaggar till sömns. Det känns som jag flyter bort. Kommer jag tillbaka?

(2006)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *