Hundra pepparkakor senare

Hundra pepparkakor senare

Sitter vid ratten och kör genom decembermörkret.  Tystnaden är total. Inte från baksätet, där sitter pojkarna och tjattrar som vanligt. Om liv och banor, digitala spel förstås.

Våra besök på språkcaféet påverkar inte dem på samma sätt, de bara lever på – som om det vore vardag. Det är det också förstås. En helt vanlig torsdag med tillhörande språkcafé. Jag däremot, blir tystare än tyst. Så många intryck att hantera. Andra människors livsglädje, famlande i en ny tillvaro och några slocknade blickar. Allt gör avtryck i min livsväv.

Tänker på alla färgglada pepparkakshjärtan som pryder deras rum denna kväll. På barnens kreativa spritsande av kristyr och dekorerande med gnistrande strössel. ”Till mamma”, ”Till pappa”, ”Till syster” – 120 pepparkakor och ett tjugotal barn. Önskar att jag hade fångat en bild av pepparkaksverkstan men mina händer var fullt upptagna av att knyta rött på löpande band.

Efteråt förvandlar vi samlingsrummet till något mer jullikt med ett gäng röda kulor hängande i fönstren. Med förskräckt min förklarar Hadise, 6 år, vad de busiga barnen gör när vi gått hem. ”Alla borta!” säger hon och sveper med armarna för att visa. ”Men oj då?!” svarar jag och gapar som en fågelholk. Men jag fattar mig snabbt, förstår varför kulorna får vingar. ”Inte du väl? Eller är du också busig?” säger jag och tittar låtsassträngt på henne. Hon sänker blicken men flickan intill nickar ivrigt.

Hadise lyser upp ”Men mamma!!!” utropar hon och visar hur mamma klappar händerna när barnen pyntat deras rum med en ny julgranskula. Jag blinkar åt henne, ”Mamma blir glad sen”. Vi lämnar språkcaféet, kulorna och de busiga barnen. Gott i hjärtat, nya äventyr nästa vecka.

2015

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *