Eld som förför

Eld som förför

Bästa platsen, säger han och sveper med armarna framför eldstaden. Han har suttit ensam inne i raststugan en god stund, blickandes in i lågorna. Klassen ska samlas utanför, vid den större lägerelden, och vi ska gå igenom svensk allemansrätt och friluftsliv. Efter några påstötningar får jag slutligen honom att lämna den Bästa platsen.

Efter genomgången tar vi upp tändstålen och eleverna får prova på att tända eld. Inför det kommande brödbaket behöver vi ha fyra eldar igång. Jag inser snabbt att den unge mannen är erfaren eldare, han bygger omsorgsfullt från enkla gnistor till stora välmatade eldar.

Han fläktar ihärdigt på dem alla, en efter en. Allt eftersom beter han sig alltmer som en furie och far hastigt fram emellan dem. Klasskamraterna runt eldarna verkar han helt glömt bort och de backar undan för att inte bli nersprungna eller få de uppfläktade eldslågorna på sig.

Efter en halvtimmes nästan maniskt eldande lugnar han åter ner sig, lommar in i raststugan och sjunker ner på Bästa platsen.

Hans lärare vänder sig mot mig och säger stillsamt:

-Han får upp minnen. De tre sista åren i Syrien eldade han mycket. Gud vet vad han tvingades elda, tillägger hon.

(Naturen som arena för integration, 2019)

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *