Category Archives: Volontären

Eld som förför

Eld som förför

Bästa platsen, säger han och sveper med armarna framför eldstaden. Han har suttit ensam inne i raststugan en god stund, blickandes in i lågorna. Klassen ska samlas utanför, vid den större lägerelden, och vi ska gå igenom svensk allemansrätt och friluftsliv. Efter några påstötningar får jag slutligen honom att lämna den Bästa platsen.

Efter genomgången tar vi upp tändstålen och eleverna får prova på att tända eld. Inför det kommande brödbaket behöver vi ha fyra eldar igång. Jag inser snabbt att den unge mannen är erfaren eldare, han bygger omsorgsfullt från enkla gnistor till stora välmatade eldar.

Han fläktar ihärdigt på dem alla, en efter en. Allt eftersom beter han sig alltmer som en furie och far hastigt fram emellan dem. Klasskamraterna runt eldarna verkar han helt glömt bort och de backar undan för att inte bli nersprungna eller få de uppfläktade eldslågorna på sig.

Efter en halvtimmes nästan maniskt eldande lugnar han åter ner sig, lommar in i raststugan och sjunker ner på Bästa platsen.

Hans lärare vänder sig mot mig och säger stillsamt:

-Han får upp minnen. De tre sista åren i Syrien eldade han mycket. Gud vet vad han tvingades elda, tillägger hon.

(Naturen som arena för integration, 2019)

 

En skön känsla

En skön känsla

Jag har en skön känsla, kan man säga så?

I mina öron låter det som rena poesin – ”jag har en skön känsla”. En infödd person hade kanske uttryckt ”det känns skönt” men när den glädjestrålande och genomsvettiga kvinnan vänder sig till mig och undrar då vill jag inget hellre än fortsätta få lyssna på hennes poesi.

-Ja, så kan du säga. Det låter jättefint!

-Jag har en skön känsla! säger hon igen med eftertryck och ett leende som nästan klyver ansiktet.

Hon har precis upplevt sitt livs första zumbapass. Jag har funderat en längre tid på om jag skulle bjuda med henne som gäst att prova på zumba. Lite orolig var jag, att hon inte skulle uppskatta tilltaget. Det är ju väldigt långt från det som erbjuds kvinnor i den kultur hon kommer ifrån. Där kan det till och med vara fara för ens eget liv att som kvinna träna. Men jag tänkte att oavsett om hon gillar eller ogillar dansen så är det intressant för henne att se vad kvinnor i Sverige pysslar med på sin fritid. Och nu är hon definitivt fast, i zumbavärlden!

Jag såg det efter bara några minuters träning, att hon satsade allt för att göra exakt det som tränaren förevisade. Med beslutsamhet och kraft kopierade hon varje rörelse. Att hon var ombytt med tights och träningströja när jag hämtade upp henne med bilen avslöjade egentligen hennes träningsavsikt redan där. Efter en halvtimmes dans var hon inne i ett flow och efter en timme skimrade ett lyckorus över hennes ansikte.

-Ibland tror jag att jag inte klarar sånt som andra klarar, jag är mest hemma och lagar mat och sånt. Men nu! Jag känner mig stark! Förklarar kvinnan och spänner sina armmuskler framför mig. Jag klarar visst såna saker som andra klarar, som zumba. Tack Cia!

Vi avslutar kvällen på sedvanligt vis, med en kopp te i hennes soffa och jag känner att vi kommer allt närmare varandra för varje möte och för varje aktivitet vi gör tillsammans.

Jag har en skön känsla, kan man säga. Mina ursprungliga tankar att hjälpa till med integrationen fungerar, jag får fantastiska vänner under tiden och jag ser människor – med lite stöd – lyfta på sina egna vingar.

Jag har en skön känsla.

 

Asylsökande från Afghanistan (2015)

Första zumbapasset (2020)

Hemma

Hemma

-Får jag? Säger han lite blygt och gör en svepande rörelse med handen mot den utposterade huggkubben och yxan.
-Hugga ved menar du? Ja, det får du gärna, säger jag, nickar och ler. Man vet aldrig hur mycket svenska som SFI-eleverna fångat upp så jag använder gärna både tal- och kroppsspråk.
Eleverna brukar få prova på att hugga ved, de som vill. Ibland blir det mest en selfie med yxan i högsta hugg, ibland önskar de verkligen bemästra vedhuggandets konst, andra gånger handlar det om att vi de facto behöver veden. Vilket som så är säkerheten viktig och jag följer honom fram till huggkubben.
-Vet du hur man gör?
-O ja, jag kan. Mycket i mitt land.
Han fattar yxan och visar sig vara den mest erfarne vedhuggare jag mött. Och den mest dedikerade. Mellan dagens olika aktiviteter ser jag honom allt som oftast med yxan i näven, som om yxan och mannen blivit ett. Vårt dagsbehov av ved blir med råge uppfyllt och förmodligen också hela veckans.
När det till slut är dags att säga adjö för dagen ser han nästan kärleksfullt bort mot kubben:
-Jag har aldrig känt som hemma i Sverige, förrän nu.

(Naturen som arena för integration 2019)

Hundra pepparkakor senare

Hundra pepparkakor senare

Sitter vid ratten och kör genom decembermörkret.  Tystnaden är total. Inte från baksätet, där sitter pojkarna och tjattrar som vanligt. Om liv och banor, digitala spel förstås.

Våra besök på språkcaféet påverkar inte dem på samma sätt, de bara lever på – som om det vore vardag. Det är det också förstås. En helt vanlig torsdag med tillhörande språkcafé. Jag däremot, blir tystare än tyst. Så många intryck att hantera. Andra människors livsglädje, famlande i en ny tillvaro och några slocknade blickar. Allt gör avtryck i min livsväv.

Tänker på alla färgglada pepparkakshjärtan som pryder deras rum denna kväll. På barnens kreativa spritsande av kristyr och dekorerande med gnistrande strössel. ”Till mamma”, ”Till pappa”, ”Till syster” – 120 pepparkakor och ett tjugotal barn. Önskar att jag hade fångat en bild av pepparkaksverkstan men mina händer var fullt upptagna av att knyta rött på löpande band.

Efteråt förvandlar vi samlingsrummet till något mer jullikt med ett gäng röda kulor hängande i fönstren. Med förskräckt min förklarar Hadise, 6 år, vad de busiga barnen gör när vi gått hem. ”Alla borta!” säger hon och sveper med armarna för att visa. ”Men oj då?!” svarar jag och gapar som en fågelholk. Men jag fattar mig snabbt, förstår varför kulorna får vingar. ”Inte du väl? Eller är du också busig?” säger jag och tittar låtsassträngt på henne. Hon sänker blicken men flickan intill nickar ivrigt.

Hadise lyser upp ”Men mamma!!!” utropar hon och visar hur mamma klappar händerna när barnen pyntat deras rum med en ny julgranskula. Jag blinkar åt henne, ”Mamma blir glad sen”. Vi lämnar språkcaféet, kulorna och de busiga barnen. Gott i hjärtat, nya äventyr nästa vecka.

2015

Förvaltare?

Förvaltare?

Ester och Arvida hade tagit beslutet, det fanns utrymme för ännu en person i deras hem. De hade ansökt och fått besked. De ansågs lämpliga.
Nu står de på perrongen och väntar. Spända, smått nervösa, men mest nyfikna. Tåget stannar och konduktören släpper ut en hel hord med barn. Rödgråtna och bleka finska krigsbarn.
Kvinnornas ögon landar på en ovanligt söt flicka. En femåring med pepparkaksbruna ögon och blygt men smittande leende.
Flickan fick dela deras hem, kvinnornas tid och kärlek under hela sin uppväxt. Detta hände för drygt 70 år sedan. Flickan blev min mamma.

Var står jag i detta nu? Vad har jag att förvalta? Ja, tankarna går.

2015