Category Archives: Sorg

Stenar som får själen att lyfta

Stenar som får själen att lyfta

Vandring Klöva mölla – Klåveröd

Plirande ögon, dånet av vatten och vinandet då kvarnremmar drar igång ovanför huvudet – det är de ihopsamlade tankekornen från min tid som mjölnare. Två gånger om dagen hjälpte jag till att dra igång kvarnen Klövamölla. Dammluckan öppnades, kvarnstenarna började rotera, hela byggnaden skakade och barnen baxnade. De omnämnda ögonen tillhör min mentor inom kvarnkonsten, Sven Davidsson. Jag blev hans högra hand när skolklasserna kom på besök.

När tankarna släppt liggarens och löparens energiska dans faller vi in på stigen där jag gärna drar benen efter mig. Kontrasten mot de dundrande kvarnstenarna och den yrande forsen är total. Klövabäckens vatten har nu intagit en saktmodig resa och en stillhetens stund. Jag tar motvilligt avsked av bäcken lite längre fram och släpper leden för några minuter, traskar bort till vägkorsningen och uppsöker buskarna. Inte vilka som helst. Dem som gömmer Gålarps linbastua.

Gålarps linbastua

Gålarps linbastua

Bilder på ett blånande linfält, en svettig bastukärring som vände linet torrt där inne och bråkar som skiljde grovt från fint dyker upp i min skalle. Allt om linberedning har jag läst mig till, och fört vidare till ett antal elever. Den bästa historien är om mannen som kom från stan, blev sugen på ett dopp och plötsligt stod naken i ett blommande linfält. Den brukar gå hem hos elvaåringar. Och hos mig, fast i mina tankar dyker plötsligt Papphammar upp. Vad han nu gör där.

Jag och hunden stretar vidare längs grusvägen, den är precis så där enformigt rak som grusvägar kan vara. Jag får glädja mig att det går i ständigt uppförslut. Samtidigt är det då jag tänker bäst, på sträckor som den här. Där kroppen monotont kliver vidare och där omgivningen inte är så flott att den väcker elden. Halvvägs gör jag ett stopp, på Skånes högsta punkt. Säkert många av åsbornas stolthet, att ha landskapets höjdpunkt runt stugknuten. Men upplevelsen i sig är inte himmelsk på något sätt. Man ser inget utom möjligen buskar och snår. Marken lutar något, det ser man när man anstränger sig. Ändå är det en liten fjäder i hatten, jag har stått på Skånes högsta punkt. Att det varken är någon bergstopp eller ens invid en häftig ravin kan jag låta vara osagt när jag återger mina bedrifter. Jag besteg Söderåsen. Punkt.

Vi passerar ett stenkast från en treudd, en lite mer udda stensättning. Ett stycke längre fram väntar strövområdet Klåveröd. Innan vi lärt känna varandra på djupet verkar det mest handla om granskog och produktion. Inga själsliga glädjeskutt här inte. Än. Det har sagts mig att i slutändan är det insidan som räknas och Klåveröds inre är som glödande smaragder. Klippformationer egentligen men det kan kvitta, de får själen att lyfta. De mest sagolika miljöer tornar upp sig framför mig. Eller ner sig, ibland. Först och störst är Snuvestuan. En väldigt liten grotta med en väldigt lång trappa för att ta sig dit ner. Här bor hon. Kvinnan med hål i sin rygg som kan förvrida både bössor och män. Eller är det jag som bor här? Jag vet inte säkert.

Snuvestuan

Snuvestuan

Alldeles strax efter att kärleken börjat spira i mitt liv kom jag hit tillsammans med min utvalde. För att reka inför skolvandringarna. Eftersom det var jag som stod för spirandet på den tiden var det han som fick axla den förvridna rollen i sagan. Sagan den blev sann, jag blev hans fru, han blev min man. Så småningom. Kanske är det så att det är jag som är en snuva, precis som han sa den gången. Kanske är han en manlig variant av snuvan. Vilket som så förvred vi huvudet på varandra ordentligt, med eller utan hål i ryggen.

I dalgången Vargadalen blossar åter elden. Jag står på botten vid en brant med nedrasade gråstenar, inte lika förtrollande som Snuvestuan men de ger en skön känsla av magi. Stigen som leder mig vidare ligger i minnenas dis och handlar mest om våta fötter och vilsegång. Pilar som skulle leda mig rätt hade gått upp i rök och den röken sipprade ut ur mina öron. Att vandra fel någon halvtimme eller så har den effekten på mig. Som alltid (hittills) finner jag vägen tillbaka och glömmer det som pyrde. Men strax står jag som en flammande fackla inför skorstenarna i Skorstensdalen. Klippor som strävar upp mot skyn men borde fallit för årtusenden sen. Precis som livet i sig, ibland rämnar världen runt omkring – förbli stående människa och lev igenom. Det kommer en ny morgon En morgon där min älskade mamma inte är fysiskt närvarande, men där kraften att föra hennes visdom vidare råder.

Offerkastet

Offerkastet

Tredje dagen och etappen på min hundramilavandring börjar vid Lägerplatsen Krika skog. Det är februari, det är grått och kameran har svårt att få in tillräckligt mycket ljus. Bilderna blir lika taffliga som livet i sig just nu, murriga och utan skärpa.
Den här sträckan sitter i benmärgen. Här har jag vallat skolelever, ska jag gissa är det nog närmare fyratusen elever som stampat den här stigen tillsammans med mej.

Jag och fyrfotavännen Zack följer kanten av klövaravinen. När jag spanar ner ser jag blänk från en bäck. Inte vilken som helst, klövabäcken tar sig fram på ravinens botten – inte mindre än fyra kilometer genom åsen. Vattnet är klart och kallt. Miljön här passar bra åt en mängd unikum i vår natur. Somliga arter har överlevt här sedan senaste istiden. Dessutom är den vacker att se på, den där bäcken.
Den praktfulla bokskogen övergår i ett buskrike. Här brukar det prassla i de torra löven om våren, när små ödlor blir störda i sitt solbadande. Branten suger i maggropen, även om jag vant mej något. Några rötter över stigen suger extra. Åker man rullstol här är det lätt att råka i obalans. En elev ”visade” mig det. Det fanns inte många sekunder till godo att rätta upp det ekipaget.

Med både vemod och lättnad viker vi av och lämnar ravinen bakom oss. Strax kliver vi över en bäck som kanske inte ser så mycket ut, jag blir lite blöt och lerig om kängorna men sen är den förbi. Hur lätt hade det inte varit att bara rusa vidare men nu är det dags för projekt omöjligt. Bäcken ska plåtas men februariljuset är inte samarbetsvilligt. Länge halvligger jag i geggan med stativ och kamera. Varför vill man tvunget föreviga denna smetiga rännil? Den har en historia som både tilltalar och avskräcker. De elever som inte varit riktigt vakna tidigare brukar stå på tå när jag berättar.

”Det var en gång en judisk köpman som vandrade omkring och nasade (sålde) ting som folket i bygden kunde tänkas behöva”. Själv tänker jag på Rasken, Ida och ett begärligt tyg när jag kommer hit i storyn. ”Hur som helst fanns det några ynglingar som önskade lätta på köpmannens bördor, pengar i detta fall, och på denna plats valde de att invänta honom och överfalla. Historien slutar brutalt, köpmannen dog och bäcken kallas därefter Judabäcken”.

Judabäcken

Judabäcken

För att ingjuta mer av vår historia hos de nyvakna elvaåringarna gick historien vidare in på offerkast. Offrandet av en sten eller pinne för att bringa tur på en olycksdrabbad plats. Av de där fyratusen eleverna är det en handfull som hade modet, eller dårskapen, att inte offra en gren vid Judabäcken. Det blev en ansenlig hög och jag undrar ibland hur den tar sig ut nuförtiden – vårt moderna offerkast. Och hur det gick för de där tio ”modiga”? De två ynglingarna som startade alltihop emigrerade till Amerika så det finns varken rättvisa eller sensmoral i berättelsen. Allt man får till livs är en förklaring till bäckens namn. Och så kan det ju vara i livet ibland.

Kanske borde mitt eget offerkast bestå i offrande av de gråstenar som just nu vilar på mina axlar, bumlingar av riktigt heavy sorg. Men jag är inte redo än, för jag har egentligen inte förstått att det har hänt ännu. Hon kommer nog snart tillbaka, lilla mamma. För inte är det väl möjligt att någon som funnits där för alltid plötsligt är borta?! Säkert är att jag hade offrat vad som för att ställa allt i ordning och få henne i retur.

Inser nu att jag bara kommit halvvägs mot etappmålet Klåveröd och att historierna dit är många och långa. Det får bli ett ”to be continued”.
Året är 2001 och månaden heter februari.

On the edge

On the edge

60010113 CL sInte som en bergsbestigare men ändå. Jag står inför ett urberg med min utrustning och all min förväntan. Ett lagom avancerat äventyr för en sån som mig, att bestiga Söderåsen.
Bilen står ett par mil bort och på bara ett par ögonblick har cykeln förflyttat mig till åsens fot, vid lägerplatsen Hålebäck. Där jag avslutade min vandring sist.
Det var en lätt match att ta sig hit, för mig. Även om det ligger februarislask på vägen var det bara att rulla på. Det var värre för hunden, han flämtar trött. Fick ju springa bredvid, hela vägen.

Sträckan jag ska tillryggalägga idag kan jag utantill. I nattsvart mörker om så skulle vara. Kanske ändå inte, klövaravinen är djup och brant. Inget ställe man faller nerför med livet i behåll. Hur som helst har jag vandrat etappen nästan dagligen i åtminstone tre terminer, i sällskap med flera tusen elvaåringar.
Hunden och jag gör ett stopp vid jätteruinen efter Klöva hallars dansrestaurang. Nästa stopp bara ett tjugotal meter längre fram. Här bodde hon, GrassaJohanna eller Åsakäringen. Inga rester efter hennes koja men vilken story! Livnärde sig på att plocka lite och tvätta åt folk. Tydligen så mycket att hela åsen lades i dimma. Kanske bäst att ta det med en nypa salt, det där med dimman. Men kojan den är sann.
Vi beger oss uppåt. Stigen är djupt inskuren i branten och rullstenar gör att passagen känns uråldrig på något vis. Back to basic. Vi kämpar på och det svider i både luftrör och ben. Troligen är vi inget vidare vältränade, efter en jul med både sorg och begravning.

Belöningen kommer inte omedelbart, man måste mata på ett tag innan man når krönet och utsikten. Den vilsamma, fenomenala vyn. Här bör man pausa sig, hämta andan. Så att man fullt ut kan uppleva njutningen av spatserandet på ravinens kant. Tala om att vara on the edge! Ett steg bort från total katastrof.
Min mentala verklighet är egentligen färglös och lusten att leva borterroderad. Man skulle kunna tro att jag vandrar on the edge genom sorgens grådask men jag är inte där än, nära livets stup. Varje morgon när jag vaknar kommer jag till insikt, min mamma är död. Det är ju inte så att man stiger upp med ett skutt ur sin säng med de tankarna. Men jag anar att det finns ett ljus. En morgon med doft, smak och färg. Och fågelsång.

Vi vandrar uppe på kanten länge, så länge att sinnet vänjer sig och tror att ravinen vore en enkel motståndare. Det är den inte. Jag har försökt, vid en helt annan tidpunkt. Den och dess naturkrafter är dig överlägsen, jag lovar. Någonstans passerar vi ett mysko geologiskt fenomen, Soffebacken. Naturligt egentligen men mäktigt ur människans korta perspektiv. En rullstensås som legat ovan åsen och sedan rasat ner i ravinen. Ravinen var helt enkelt isfylld.
Vovven och jag viker av, lämnar branten och tar oss fram till lägerplatsen Krika. Så fylld av minnen! Minnen av oändliga mängder grillade korvar, ett överfullt utedass och kärlek. Här mötte jag honom varje lunch. Han guidade en skolklass och jag en annan, här möttes vi, bytte klass med varandra och leenden. En gång frågade eleverna ”chans på mig”, från honom. Jorden borde åter rämnat, där och då. Som förälskad – om än vuxen – var de blossande kinderna och de nervösa skratten ett faktum. Alltihop var nämligen min alldeles egen hemlighet, trodde jag.

Ett steg fram, ett halvt tillbaka

Ett steg fram, ett halvt tillbaka

Februari – Söderåsen ska bestigas i snö och med ett snabbt anfallande mörker. För att hinna gå någon längre sträcka får man vara på plats när det ljusnar. Att ha fjorton dagsetapper framför sig känns mäktigt, även om jag inte ska gå dem i ett svep. Jag kommer så småningom inse att även om jag är stolt över bedriften så var det egentligen ingen stor grej. Lättsamt, skönt och det bästa jag kunde göra just då – gå, andas, tänka.

Åstorp – Hålebäck, bra som uppvärmning. Ryggsäck, kamera, hund och bästa vännen. Motionsspår och små skogsvägar, lite backar men bara en svag förnimmelse av den väldiga åsen som komma skall. Jag och kameran var bara avlägset bekanta och varje fotovänlig sten och stubbe tog tid, evinnerlig tid. Den snötäckta marken gav inget vidare fäste, ett steg fram och ett halvt tillbaka. Så passande, så talande.

Min tillvaro var uppochnervänd. Sorgen efter mamma tog över rodret och jag dög inte till mycket. Inte ens öppna posten, eller betala räkningarna i tid. Men vandrandet – det gav puls, syre och en gnutta livskraft.

Steg lades till steg, raviner öppnade sig vid min sida, en uråldrig tingsplats på höjden, ett hägn med linderödsvin gav andra tankar. Väl framme vid den enorma muren som omger hjorthagen såg livet betydligt ljusare ut. Här måste man upp, för att se ordentligt. Sitta en stund och bara dingla med benen, tänka på godsherrar och tjänstefolk. För alldeles runt hörnet ligger slottet Vrams Gunnarstorp.


 

Vandring över Söderåsen

Vandring över Söderåsen

Ur döden föddes livet…

Ur döden föddes livet…

…så inledde jag en text om en mosse, så död och så levande. Att livet vilar i döden, och döden likaså i allt som lever, har erfarenheten lärt. Så var det vårvintern 2001, men jag tänkte och kände inte så just då. När lilla mamma plötsligt rövats bort från livet.

Önskedrömmen att ledväga människor ut i naturen – min saga var sann. Sedan fler år följde jag elvaåringar ut på Skåneleden och gav dem all inspiration och naturkraft jag kunde ge. Men plötsligt var sagan ingen dröm, istället utbytt mot en daglig mardröm. När sorg och tårar var alltet, fanns inte styrkan att möta andra.

Omplacering. Uppdraget blev statusinventering av vandringsleden Skåneleden. Februari 2001 tog jag första steget – Ås till åsleden, från Åstorp till Agusa.

När 14 blev 28 – Österlenleden nästa!

När 14 blev 28 – Österlenleden nästa!

Så föll det sig inte bättre än att fjorton tillryggalagda etapper blev fjorton ”to go”. När vandringen över de skånska åsarna (horstar) förpassats till min historia blev jag introducerad för en ny vänskap – Österlenleden. Liksom Ås- till åsleden behövde den ses över och vad är väl bättre än att skicka ut en trasig själ i skogen, uppdraget blev mitt.

Det är strålande sommar och året heter 2001. Sorgen efter mamma har inte lagt sig, polletten har fallit ner och det är etter värre att leva. Världen är gråmelerad och inte en fågel sjunger i skyn. Jag fortsätter promenera. Hemmavid och bortanför. Och läsa. Om meningen med allt.

Start: Ystad. Via Haväng – Christinehof – Snogeholm. Slutdestination: Ystad
Snart är jag frisk, helad och sorgfri – vänta och se!

Haväng, läker alla sår

Haväng, läker alla sår

Lilla mammas dag

Lilla mammas dag
Lilla mammas dag

 

Lilla mammas dag idag – lite tufft trots att det gått tretton år. Det var henne jag vände mig till när det låg klass-3-varning över livet.
Det var lördagsförmiddag och mamma hade plockat fram kokboken och ingredienserna. Jag minns inte vad det var tänkt att bli, troligen inte spagetti för det fick hon laga varje lördag tills jag flyttade hemifrån. Kanske hade hon glömt något där upp, kanske glasögonen. Var hon på väg upp, eller ner, för trappan? Svårt att andas, en propp i lungan. Lilla mamma föll, ner på golvet i hallen. Hon slog näsan i fallet, det syntes sen, kanske mer. Annars var hon så fin – min alldeles vanliga mamma med sina alldeles vanliga gå-hemma-myskläder. Fast hon var inte där, längre.
Pappa kom hem, ambulansen kom och jag kom. Jag försökte värma hennes händer, de var alldeles för kalla. Till slut förstod jag. Nio månader senare fick jag veta att hennes inre var en härva av cancer. Så lång tid kan det ta att våga ställa frågan, när man vet för mycket. När en sierska avslöjat dödens ankomst, till någon som inte vill veta (och som inte besöker fler sierskor).
Ovanför ”mammas plats” vid trappan i vårt hus hänger en stor ängel och en tavla: ”Störst av allt är kärleken”. Jag inbillar mig att det är hennes budskap till oss, vi som var där den stunden. Allt som oftast hastar tillvaron med oss, allt som ska fixas och trixas, men ibland är det nödvändigt att stanna upp och rota fram kärnan – och få lite perspektiv. Vad är viktigt, egentligen? (2013)

Mina ofödda barn

Mina ofödda barn

Halvvägs genom livet, någonstans mellan jungfrubröst och kärringtand, finns de ofödda barnens tid. Små okända själar som liksom nätta fjärilsvingar fladdrade förbi. Varken med ljud, doft eller rörelse avslöjade de sin närvaro men kroppen blev ett heligt tempel med ömmande bröst, glupande aptit och knivskarpt doftsinne. Hjärtat blev uppfyllt av obeskrivlig glädje och frid.

Lika tyst och stilla som de kom lämnade de oss. Endast blodstänk och oformliga klumpar berättade historien om våra ofödda barn. Nersölade klänningar, fläckiga dynor och krossade drömmar fanns kvar.

All den samlade moderskraften rann ut och tårarna föll tungt till marken. Känslan av att lämna sitt ofödda barn i något toalettsystem på jorden skrämmer, min enda önskan var att få hålla om, vyssa stillsamt och viska i dess outvecklade öron – vi ses i Nangiala.

Heligt tempel & kadaver

Att förlora ett barn av andra döpt till Embryo, är som att befinna sig i stormens öga. På sin väg mot Kaos rycks allt upp med rötterna. Tryggheten, tidigare förluster och svek, tilltron till sig själv och till det varaktiga.

Även om de ofödda barnen är och förblir främlingar får de hjärtat att kvida av saknad och sorg. Signalerna mellan moderkroppen och det växande livet har redan lämnat spår i livets väv. Och sorgens brunn känns bottenlös.

Samtidigt grinar rädslan elakt och spänner sina hånfulla ögon rakt in i det innersta. Som en hungrande rovfågel griper den tag. Kadaverstanken ligger tung. Aldrig har jag känt mig så gammal, trött och ful. Kan någon älska detta vrak? En halv kvinna.

Min kropp, som för en stund varit ett heligt tempel – ämnat att skydda det lilla och värnlösa, blir en organisk sophög, utan mening eller mål. Medan medvetandet kämpar att förstå det jag inte vill veta, att livet inte ville födas, strömmar moderkakshormoner genom kroppen. Alltjämt ropandes att få ge näring åt det ofödda.

På kraftlösa ben och med falnad livsglöd fortsätter vandringen genom dagar, veckor och månader. Den beska smaken över den egna kroppens oförmåga genomsyrar allt. Min kropp är ett sjaskigt skepp som planlöst irrar över ett öde hav. Ingenting finns kvar. Inget underverk att bära, inte ens anständiga kläder kan skyla över ruinerna.

Hudflängd

Att berövas något eller någon man älskar är som att släpas efter en skenande häst. När den hastiga färden nått sitt slut ligger jag blåslagen och hudflängd kvar på marken. Tacksamma tankar strilar upp som ur en källa. Tacksamheten över alla dem som finns kvar. skakad men med livet i behåll reser jag mig på skälvande ben. Det är dags att gå vidare.

Den själsliga huden som tidigare skyddat mot livets och omgivningens törnar är borta. Obetänksamma ord, åsikter och ögonkast skrapar den såriga ytan och tårarna svämmar över alla bredder. Jag flyr bort från världsligheten. Hem till tryggheten, till människorna med ömma händer och varma leenden. Till dem där de milda orden vaggar till sömns. Det känns som jag flyter bort. Kommer jag tillbaka?

(2006)