Ur boken:

”Steg läggs på steg, raviner öppnar sig vid min sida. En uråldrig tingsplats passeras, ett hägn med linderödssvin skingrar mina tankar. Väl framme vid den enorma muren som omger Hjorthagen ser livet betydligt ljusare ut. Här måste jag klättra upp, för att se ordentligt. Rent av sitta och dingla med benen över kanten, tänka på godsherrar och tjänstefolk.

Hinsidan järet ligger en man på alla fyra. Alla mina tunga tankar skingras som dimmor inför morgonsol. En brölande hjort hade varit på sin plats men en man med tygrock, skinnbyxor och stövelkängor liggandes på alla fyra? Han mumlar högt för sig själv och granskar något nogsamt. Jag reser mej till knästående, som en sprinter inför ett lopp, spänner blicken och ser att den udda mannen är utrustad med både pennhus, bläckhorn och en piskperuk på huvudet…

Muren kring Hjorthägnet är ett hisnande stenarbete

Ur boken:

”Med vulkanutbrottet i färskt minne påbörjar jag min nästa etapp med viss bävan. Ett litet stycke längre fram väntar ännu en vulkanrest, Allarpsbjär. Den är mindre än den förra men den här gången kommer jag rakt på de sexkantiga pelarna och vulkandetektiven i mig är mer än nöjd. Hade jag varit en äkta vandrerska skulle jag roat mig med att plocka fram en kompass, se nålen snurra förvirrat.

Men det gör jag inte, för jag tillhör fuskvarianten av vandrare – som bara går. Utan överlevnadsutrustning och nogsamt genomtänkt packning. Med en tub räkost och grovt bröd, utan tillstymmelse till frystorkat och lättviktigt. Utan appar eller digitala mojänger. Svaret på din fråga är ”ja, jag går vilse ibland”. Men hittills har jag hittat hem. Jag lämnar den stillsamma vulkanen, mattan av sippor och går ett stycke längre in i naturreservatet.”

Allarpsbjär – min andra vulkan! Fler att finna för den som önskar.