Category Archives: Kärlek

10 år – nya planer

10 år – nya planer
planering vandring Skåneleden

Vår Kullen-vandring 2015 började med hällregn, givetvis sprack det upp inom en timme och blev bästa badväder resten av helgen.

Planeringsstadiet – äntligen!!!
Ny vandringshelg på ingående, med allt vad det innebär. Som småbarnsfamilj och månskensbönder är det inte ”bara att kasta sig ut”. Barnvakt och djurvakt är grundbulten i alltihop. Sen börjar det roliga: välja sträcka, checka bussförbindelser, boendemöjligheter. Och det blir riktigt bra det här!
Utgångspunkt Jonstorp på Kullahalvön, bussar som tar oss ut både lördag och söndag förmiddag, ett mysigt B&B som faktiskt hade ledigt rum åt oss. Så hoppas vi på en middag med fokus på romantik. Det är ju inte var dag man firar tio år som Herr & Fru

Stenar som får själen att lyfta

Stenar som får själen att lyfta

Vandring Klöva mölla – Klåveröd

Plirande ögon, dånet av vatten och vinandet då kvarnremmar drar igång ovanför huvudet – det är de ihopsamlade tankekornen från min tid som mjölnare. Två gånger om dagen hjälpte jag till att dra igång kvarnen Klövamölla. Dammluckan öppnades, kvarnstenarna började rotera, hela byggnaden skakade och barnen baxnade. De omnämnda ögonen tillhör min mentor inom kvarnkonsten, Sven Davidsson. Jag blev hans högra hand när skolklasserna kom på besök.

När tankarna släppt liggarens och löparens energiska dans faller vi in på stigen där jag gärna drar benen efter mig. Kontrasten mot de dundrande kvarnstenarna och den yrande forsen är total. Klövabäckens vatten har nu intagit en saktmodig resa och en stillhetens stund. Jag tar motvilligt avsked av bäcken lite längre fram och släpper leden för några minuter, traskar bort till vägkorsningen och uppsöker buskarna. Inte vilka som helst. Dem som gömmer Gålarps linbastua.

Gålarps linbastua

Gålarps linbastua

Bilder på ett blånande linfält, en svettig bastukärring som vände linet torrt där inne och bråkar som skiljde grovt från fint dyker upp i min skalle. Allt om linberedning har jag läst mig till, och fört vidare till ett antal elever. Den bästa historien är om mannen som kom från stan, blev sugen på ett dopp och plötsligt stod naken i ett blommande linfält. Den brukar gå hem hos elvaåringar. Och hos mig, fast i mina tankar dyker plötsligt Papphammar upp. Vad han nu gör där.

Jag och hunden stretar vidare längs grusvägen, den är precis så där enformigt rak som grusvägar kan vara. Jag får glädja mig att det går i ständigt uppförslut. Samtidigt är det då jag tänker bäst, på sträckor som den här. Där kroppen monotont kliver vidare och där omgivningen inte är så flott att den väcker elden. Halvvägs gör jag ett stopp, på Skånes högsta punkt. Säkert många av åsbornas stolthet, att ha landskapets höjdpunkt runt stugknuten. Men upplevelsen i sig är inte himmelsk på något sätt. Man ser inget utom möjligen buskar och snår. Marken lutar något, det ser man när man anstränger sig. Ändå är det en liten fjäder i hatten, jag har stått på Skånes högsta punkt. Att det varken är någon bergstopp eller ens invid en häftig ravin kan jag låta vara osagt när jag återger mina bedrifter. Jag besteg Söderåsen. Punkt.

Vi passerar ett stenkast från en treudd, en lite mer udda stensättning. Ett stycke längre fram väntar strövområdet Klåveröd. Innan vi lärt känna varandra på djupet verkar det mest handla om granskog och produktion. Inga själsliga glädjeskutt här inte. Än. Det har sagts mig att i slutändan är det insidan som räknas och Klåveröds inre är som glödande smaragder. Klippformationer egentligen men det kan kvitta, de får själen att lyfta. De mest sagolika miljöer tornar upp sig framför mig. Eller ner sig, ibland. Först och störst är Snuvestuan. En väldigt liten grotta med en väldigt lång trappa för att ta sig dit ner. Här bor hon. Kvinnan med hål i sin rygg som kan förvrida både bössor och män. Eller är det jag som bor här? Jag vet inte säkert.

Snuvestuan

Snuvestuan

Alldeles strax efter att kärleken börjat spira i mitt liv kom jag hit tillsammans med min utvalde. För att reka inför skolvandringarna. Eftersom det var jag som stod för spirandet på den tiden var det han som fick axla den förvridna rollen i sagan. Sagan den blev sann, jag blev hans fru, han blev min man. Så småningom. Kanske är det så att det är jag som är en snuva, precis som han sa den gången. Kanske är han en manlig variant av snuvan. Vilket som så förvred vi huvudet på varandra ordentligt, med eller utan hål i ryggen.

I dalgången Vargadalen blossar åter elden. Jag står på botten vid en brant med nedrasade gråstenar, inte lika förtrollande som Snuvestuan men de ger en skön känsla av magi. Stigen som leder mig vidare ligger i minnenas dis och handlar mest om våta fötter och vilsegång. Pilar som skulle leda mig rätt hade gått upp i rök och den röken sipprade ut ur mina öron. Att vandra fel någon halvtimme eller så har den effekten på mig. Som alltid (hittills) finner jag vägen tillbaka och glömmer det som pyrde. Men strax står jag som en flammande fackla inför skorstenarna i Skorstensdalen. Klippor som strävar upp mot skyn men borde fallit för årtusenden sen. Precis som livet i sig, ibland rämnar världen runt omkring – förbli stående människa och lev igenom. Det kommer en ny morgon En morgon där min älskade mamma inte är fysiskt närvarande, men där kraften att föra hennes visdom vidare råder.

On the edge

On the edge

60010113 CL sInte som en bergsbestigare men ändå. Jag står inför ett urberg med min utrustning och all min förväntan. Ett lagom avancerat äventyr för en sån som mig, att bestiga Söderåsen.
Bilen står ett par mil bort och på bara ett par ögonblick har cykeln förflyttat mig till åsens fot, vid lägerplatsen Hålebäck. Där jag avslutade min vandring sist.
Det var en lätt match att ta sig hit, för mig. Även om det ligger februarislask på vägen var det bara att rulla på. Det var värre för hunden, han flämtar trött. Fick ju springa bredvid, hela vägen.

Sträckan jag ska tillryggalägga idag kan jag utantill. I nattsvart mörker om så skulle vara. Kanske ändå inte, klövaravinen är djup och brant. Inget ställe man faller nerför med livet i behåll. Hur som helst har jag vandrat etappen nästan dagligen i åtminstone tre terminer, i sällskap med flera tusen elvaåringar.
Hunden och jag gör ett stopp vid jätteruinen efter Klöva hallars dansrestaurang. Nästa stopp bara ett tjugotal meter längre fram. Här bodde hon, GrassaJohanna eller Åsakäringen. Inga rester efter hennes koja men vilken story! Livnärde sig på att plocka lite och tvätta åt folk. Tydligen så mycket att hela åsen lades i dimma. Kanske bäst att ta det med en nypa salt, det där med dimman. Men kojan den är sann.
Vi beger oss uppåt. Stigen är djupt inskuren i branten och rullstenar gör att passagen känns uråldrig på något vis. Back to basic. Vi kämpar på och det svider i både luftrör och ben. Troligen är vi inget vidare vältränade, efter en jul med både sorg och begravning.

Belöningen kommer inte omedelbart, man måste mata på ett tag innan man når krönet och utsikten. Den vilsamma, fenomenala vyn. Här bör man pausa sig, hämta andan. Så att man fullt ut kan uppleva njutningen av spatserandet på ravinens kant. Tala om att vara on the edge! Ett steg bort från total katastrof.
Min mentala verklighet är egentligen färglös och lusten att leva borterroderad. Man skulle kunna tro att jag vandrar on the edge genom sorgens grådask men jag är inte där än, nära livets stup. Varje morgon när jag vaknar kommer jag till insikt, min mamma är död. Det är ju inte så att man stiger upp med ett skutt ur sin säng med de tankarna. Men jag anar att det finns ett ljus. En morgon med doft, smak och färg. Och fågelsång.

Vi vandrar uppe på kanten länge, så länge att sinnet vänjer sig och tror att ravinen vore en enkel motståndare. Det är den inte. Jag har försökt, vid en helt annan tidpunkt. Den och dess naturkrafter är dig överlägsen, jag lovar. Någonstans passerar vi ett mysko geologiskt fenomen, Soffebacken. Naturligt egentligen men mäktigt ur människans korta perspektiv. En rullstensås som legat ovan åsen och sedan rasat ner i ravinen. Ravinen var helt enkelt isfylld.
Vovven och jag viker av, lämnar branten och tar oss fram till lägerplatsen Krika. Så fylld av minnen! Minnen av oändliga mängder grillade korvar, ett överfullt utedass och kärlek. Här mötte jag honom varje lunch. Han guidade en skolklass och jag en annan, här möttes vi, bytte klass med varandra och leenden. En gång frågade eleverna ”chans på mig”, från honom. Jorden borde åter rämnat, där och då. Som förälskad – om än vuxen – var de blossande kinderna och de nervösa skratten ett faktum. Alltihop var nämligen min alldeles egen hemlighet, trodde jag.

Herr och fru Skåneled, så möttes vi!

Herr och fru Skåneled, så möttes vi!

Som ett brev på posten. Har man gått 100 mil på Skåneleden, hittat sin kärlek på vägen och lyckats gifta sig med densamma – då får man räkna med Året Runt. Deras reportageserie om ”Så möttes vi” hade nog inte med det alternativet. Det dräller säkerligen av människor som funnit varandra i skogen, på vandringsleder eller i vindskydd. Tillfället är iaf ypperligt, någon som bevisligen uppskattar ”promenader”. Men av alla dessa kärlekspar är det kanske inte så många som hamnar i offentligt ljus.

Hur som helst, Året Runt passade på. Vi fick visa dem runt på vår vandringsled. Kanske inte på själva Mötesplatsen men där vi hade vår första planerade (och ohyggligt nervösa) date och framför allt där han sjönk på knä för mig (och jag försökte lyfta upp honom igen). Med andra ord: han fick fria igen! Tänk dig själv att få Det i repris. Och förevigat. Och upptryckt i tidningen. Märklig känsla.

Herr & fru Skåneled – båda arbetade med att utveckla Skåneleden och det är inget vanligt sjutillfem-jobb, snarare ett sätt att leva. Eller att leva som man lär.

Så möttes vi...

Så möttes vi…

Trasdockan

Trasdockan

Självkänslan vacklar, faller och slår i marken. Som en sliten trasdocka med solkiga kläder och spruckna flätor ligger den där.  Jag är less på att vårda och mana henne vidare i livets hisnande karusell. ständigt repa tovigt hår, lappa och laga det nötta tyget. I drygt fyrtio år har jag burit henne med mej. Tidvis ömt med varsamma händer, ibland med naglarna förtvivlat inborrade i hennes bleka axlar. Ska hon aldrig nånsin resa sig upp och gå? Vuxen, fri och modig.

Ett avvisande, ett oklokt ord eller en feltolkad gest. En händelse tunn som den finaste spindeltråd kan få benen att svika. Bor det brusten självkänsla i en var, i varje kvinna och man? Eller är det bara min lott att vara Kvinnan med trasdockan?

På den regnvåta marken ligger hon utfläkt. Den kalla fukten stiger genom tyget och väter stoppningen. De garntestar som en gång var hennes svallande hår flyter i en brunfärgad vattenpuss. Fallet hade sin upprinnelse i en annan typ av puss, eller frånvaron av en sådan. En kyss som aldrig blev kysst, en kärleksgåva som aldrig blev given.

Bröstkorgen snördes ihop och gråten stockade sig i halsen, den längtande kvinnokroppen besattes av en liten och evinnerligt ensam flicka. När tre små ord av kärlek nådde örat kunde de inte höras. De studsade som tre flipperkulor och försvann utan att ge poäng.

Kärlekens avundsjuka styvsystrar Osäkerhet och Oro hade drivits fram. Tillsammans försöker de bringa ordning i kaoset. Som vettvillingar far de fram och sargar det bleka decemberlandskapet. Den flyktväg de försöker forcera är den som leder tillbaka till det kärlekslösa livet. Där lugnet, enkelheten också meningslösheten råder. Där hemligheten med trasdockan kan bevaras och begravas, där hon aldrig kan ges möjligheten att växa sig fri och modig.

(2004, Om att blotta självkänslan, och förälskelse)

Asken på hyllan

Asken på hyllan

Efterlängtad kom han, prinsen i min alldeles egen saga. Men allvaret, som jag stoppat undan högt upp på en hylla, fick åter en chans att skrämma. Frågvisa vänner släpade fram den jävla asken igen. Upp steg monstret: Allvar.
Skulle han tycka om mig tillräckligt mycket? Tillräckligt länge? Skulle jag? Orka hjälpa honom uppfylla sina drömmar? Och mina?

Tror det kan ta lite tid att våga öppna och titta i asken. Fast det kanske är bra. Säkert inte helt lätt för prinsar heller. (1999)

Att tycka om skrämmer

Att tycka om skrämmer

Han sitter på ett tåg, på väg bort till fjärran ort. Framför, eller bakom, en ovanligt smutsig datorskärm sitter jag. Alltet är stilla, om man undantar ett eller annat hundskall. Det är lugnet som härskar, åtminstone på ytan.En rännil av märkliga känslor letar sig fram genom mina vridna ådror. Rännilen känns som en hel flod, bultar och spränger. Att tycka mycket om skrämmer. (1998)