Category Archives: Boken

Balansgång

Balansgång

Ur boken:

Oron spred sig i den lilla familjen. Hur skulle det nu bli? Den lilla flickan som kommit att tillhöra dem de senaste fyra åren kunde återvända till sin mor och far i Finland. Landets svåra balansgång mellan Sovjet och Tyskland hade kommit till sin ände och de sista trupperna hade lämnat Finland under våren 1945. Nu ett år senare hade den finska staten signalerat att det var dags för krigsbarnen att resa hem, till ett sargat men säkert land, och i det senaste brevet från Äiti kunde de läsa om hennes längtan och önskan att få återse sin dotter.

Problemet var att de stod varandra så nära nu, flickan, Ester och Arvida. De följde henne till skolan varje dag och på eftermiddagarna fikade de tillsammans i butiken. Hon var en ambitiös tjej och strax plockades skolböckerna fram för att öva. Det svenska språket hade hon gjort till sitt och med det goda läshuvudet såg framtiden ljus ut. Frågan var om det finska språket fanns kvar överhuvudtaget. Flickan verkade inte vilja använda det, inte ens när hon träffade sin lillasyster som bodde utanför byn. Det var nästan som om hon försökte dölja det. Kanske var det inte helt osannolikt att barnen i skolan kom med nedsättande kommentarer, de hade själv hört ett och annat om finnjävlar och att svenskar först och främst borde ge mat till sina egna och inte andras ungar. Men Ester och Arvida tänkte absolut inte så, och många med dem, de hade inga egna barn och de hade både utrymme och gott om mat åt sin lilla extraflicka. Det var nog snarare så att Lempi hade fyllt ett stort tragiskt tomrum i deras liv. Det där att vara kvinna och samtidigt inte begåvas med några barn. Allt hade en större mening nu, så kände de båda två.

Förbannelsen vid källan i Hallaröd

Förbannelsen vid källan i Hallaröd

Ur boken:

– Ursäkta…

Hon sätter fingret för sin mun för att tysta mig och sänker åter blicken mot vattenkällan. Jag backar långsamt utom synhåll och låter henne fortsätta sin ritual. En grov ek får bli mitt ryggstöd och jag slår mig ner vid den alldeles bredvid stigen, bland vårfuktiga kvistar och blad. Runt mej står bugande vitsippor med slutna knoppar, väntandes på att få slå ut i blom. Jag plockar lite planlöst bland dem, befriar en och annan krokig stackare från vinterns rester. Efter en stund kommer flickan gående längs stigen. Med mjuka fjädrande steg och kroppshållning som en balettdansös.

– Du kan skydda dig med hjälp av källan. Hon vänder sig mot mig, jag ser på henne och undrar vad hon menar.

– Men nu är det försent, solen har precis gått upp. Om du vill försöka ska du gå till källan ensam innan solen går upp, det är viktigt.

Jag funderar på hennes ord, Vad är det jag ska skydda mig emot?

– Har du sänt en förbannelse finns det tyvärr bara en utväg

– Förbannelse?

Snubblade över källan helgad åt Sankt Olof. Ingen törstsläckare, men eggar tankarna.

Snubblade över källan helgad åt Sankt Olof. Ingen törstsläckare, men eggar tankarna.

Hinsidan järet…

Hinsidan järet…

Ur boken:

”Steg läggs på steg, raviner öppnar sig vid min sida. En uråldrig tingsplats passeras, ett hägn med linderödssvin skingrar mina tankar. Väl framme vid den enorma muren som omger Hjorthagen ser livet betydligt ljusare ut. Här måste jag klättra upp, för att se ordentligt. Rent av sitta och dingla med benen över kanten, tänka på godsherrar och tjänstefolk.

Hinsidan järet ligger en man på alla fyra. Alla mina tunga tankar skingras som dimmor inför morgonsol. En brölande hjort hade varit på sin plats men en man med tygrock, skinnbyxor och stövelkängor liggandes på alla fyra? Han mumlar högt för sig själv och granskar något nogsamt. Jag reser mej till knästående, som en sprinter inför ett lopp, spänner blicken och ser att den udda mannen är utrustad med både pennhus, bläckhorn och en piskperuk på huvudet…

Muren kring Hjorthägnet är ett hisnande stenarbete

Muren kring Hjorthägnet är ett hisnande stenarbete

Fuskvandrare…

Fuskvandrare…

Ur boken:

”Med vulkanutbrottet i färskt minne påbörjar jag min nästa etapp med viss bävan. Ett litet stycke längre fram väntar ännu en vulkanrest, Allarpsbjär. Den är mindre än den förra men den här gången kommer jag rakt på de sexkantiga pelarna och vulkandetektiven i mig är mer än nöjd. Hade jag varit en äkta vandrerska skulle jag roat mig med att plocka fram en kompass, se nålen snurra förvirrat.

Men det gör jag inte, för jag tillhör fuskvarianten av vandrare – som bara går. Utan överlevnadsutrustning och nogsamt genomtänkt packning. Med en tub räkost och grovt bröd, utan tillstymmelse till frystorkat och lättviktigt. Utan appar eller digitala mojänger. Svaret på din fråga är ”ja, jag går vilse ibland”. Men hittills har jag hittat hem. Jag lämnar den stillsamma vulkanen, mattan av sippor och går ett stycke längre in i naturreservatet.”

Allarpsbjär - min andra vulkan! Fler att finna för den som önskar.

Allarpsbjär – min andra vulkan! Fler att finna för den som önskar.

En skrivhelg kan vara…

En skrivhelg kan vara…

…en ljuv historia med rikligt med blommor och te. Den kan också vara om en liten skrutt.

Min berättelse har bara varat ett tiotal vandringsmil och det som ska landa på mitt ark är inte musik precis. Det är värsta oljudet. Att kliva in i sorgemarschen från Söderåsen till Linderödsåsen är ingen dans på vårvioler och inget jag längtat efter. Tänkte rent av att det är stört omöjligt, när livet runt om är mjukt och ombonat.

Men ibland får man lite hjälp på traven. På väg i bilen mot skrivandets Öland blir jag uppringd och medveten om att det arbete som är klippt och skuret för min person precis landat på någon annan.

En katt bland hermelinerna, så fortsätter historien om poeten Lars Wivallius. Och i denna stund också min egen känsla om mej. En liten skrutt, som åter hamnar utanför i snålblåsten. Några problem att gestalta stämningen som var då – finns inte längre. Till gagn för berättelsen.

Med hopp om en morgon

Skrivhelg 2016

Bokprojekt Ås- till åsleden

Bokprojekt Ås- till åsleden

Solen flödar över Jällabjärs betesmarker, våren kryper liksom in under mitt skinn och en släng av den där sprittande vitsippekänslan landar i min kropp. Gud så skönt att få lägga undan sorgen åtminstone en stund. Vi kliver på, hunden och jag, tacksamma över att det ännu inte är betessäsong och att vi den här gången slipper halvtokiga kossor i hasorna. Längre uppåt backen tar skogen över och när jag närmar mig kullens topp skärps mina sinnen. Jag är en detektiv – på jakt efter en vulkanrest. Min första. Hur ser en sån ut? Vad söker jag efter?

Min tanke väckte berget. Man ska tydligen vara vaksam på vilka tankar man bär på. Marken börjar skälva och välva sig i konvulsioner…

Solen sjunker allt längre ner mot horisonten, snart är skumtimmen här. Dags att röra på sig, återvända hem.  Då ser jag att den mossiga stenen snett framför mig börjar röra på sig, vecklar ut sina lemmar och ett par svartpepparögon plirar mot mig…

Jag skriver vidare 🙂

Vandring över land och hav

Vandring över land och hav

Ur boken:

”När jag kikar in genom fönstret kan jag nästan se dem sittande vid matsalsbordet, med högröda kinder och iklädda blanka tyger. Med flackande blickar, osäkra leenden och lite nervöst pillande händer. Jag ska strax gå in i kontorsdelen på gården och ha ett eget litet möte. Min inventeringskumpan och jag har hittat en person som arbetar med Skåneleden och skolvandringar. Vi är båda upprymda över fyndet och hoppas givetvis på någon typ av samarbete. Samtidigt är jag lite förvirrad över kopplingen Gertrud Grip, Lars Wivallius och Kajaneborgs fästning. Var det rent av mina egna ättlingar som vaktade och drev gäck med honom långt där borta? Vad jag förstått var mina 1600-talssläktingar båtsmän i sjön invid den där älven. Världen blir plötsligt liten, när man kan dra sina livstrådar och berättelser över land och hav.”

kajaneborg-cia

Ur döden föddes livet…

Ur döden föddes livet…

…så inledde jag en text om en mosse, så död och så levande. Att livet vilar i döden, och döden likaså i allt som lever, har erfarenheten lärt. Så var det vårvintern 2001, men jag tänkte och kände inte så just då. När lilla mamma plötsligt rövats bort från livet.

Önskedrömmen att ledväga människor ut i naturen – min saga var sann. Sedan fler år följde jag elvaåringar ut på Skåneleden och gav dem all inspiration och naturkraft jag kunde ge. Men plötsligt var sagan ingen dröm, istället utbytt mot en daglig mardröm. När sorg och tårar var alltet, fanns inte styrkan att möta andra.

Omplacering. Uppdraget blev statusinventering av vandringsleden Skåneleden. Februari 2001 tog jag första steget – Ås till åsleden, från Åstorp till Agusa.

När livets röda tråd blev orange

När livets röda tråd blev orange

”Du tycker om friluftsliv och att vara i naturen, eller hur?”
Syns det på mig på något sätt, tänker jag, sneglar ner på min klädsel och svarar ”Jo visst, av födsel och ohejdad vana är det nog så”.
”Kanoting?”
”Oh ja!” säger jag och får upp bilder av paddelturen (min enda) då solen blagade, näktergalen jublade och jag gick på grund i forsarna stup i kvarten, och fick åka baklänges ner. Med full packning och två vippande schäfrar i kanoten.
”Och ridning?”
Vad svarar man på det när hästar varit livselixiret sen sjuårsåldern.
”Vandring då?” fortsätter han utfrågningen.
Vandring? Gå i skogen, det gillar jag ju, tänker jag. Har alltid drällt i skogen, dämt bäckar, byggt tusen kojor och ännu flera stall åt mina låtsashästar. Han menar nog med ryggsäck och kniv, det har jag aldrig haft. Men det är väl inte för sent att börja. ”Vandra är toppen!” svarar jag.

Det var inte vårt första möte, han var stamgäst på fiket där jag jobbade. Brukade beställa dagens snuskbulle och kaffe i odiskad mugg. Snuskbulle var Delikatos chokladboll med kokos, snuskigt gott, fett och onyttigt. Hans kaffemugg var en specifik mugg som inte fick diskas – eftersom det gav kaffet karaktär.
”Jo, jag frågar för att jag tänker att man bör jobba med något man gillar, som att vara ute i naturen, och jag tror att du vill vara med. Som guide genom naturen.” Här stod jag hedrad och glad över att ha fått denna unika jobbförfrågan. Förvisso fanns ingen anställning med i bilden, inte ens ett företag i bakgrunden. Endast en arbetslös man med idéer och ambitioner. Jag sa upp mig, såklart.

Att kombinera vandring med kanoting och ridning var vår melodi. Vi skulle sätta samman olika spännande turer att boka. Ganska snart upptäckte vi att det fanns en ”Skåneleden” i våra trakter. Ypperlig för vandring, sades det. Vi satte igång att vaska fram guldkornen för att visa och berätta för blivande gäster. Om troll, hedningar, original, kulturspår och olika unikum i naturen. Vi finkammade terrängen närmast leden och lusläste hembygdsböcker, domsagor och naturvårdsplaner.

Exakt där och då startade min relation med Skåneleden och livets röda tråd – blev orange.
Året var 1997

När jag fann min orange tråd - blomstrade livet

När jag fann min orange tråd – blomstrade livet