Category Archives: Änglatorpets krypin

Natta de små – eller man bör inte möblera om

Natta de små – eller man bör inte möblera om

Lördagsafton och det är tid att natta alla de små. Jag har mockat rent i hönshuset och ställt in en ny hylla med rede. Tänker att de tre små nyinflyttade kycklingarna inte är stora nog för att sova på pinne, eller kanske inte ens välkomna upp på sovpinnen. Tuppenuppe och Hönapöna som bott här några år har kanske annan åsikt – eller faller de också för de nya små fjäderbollarna? Vis av erfarenhet vet jag att nya gäster i hönshuset måste anvisas sovplats direkt. Annars börjar de sova lite varstanns, i träden i skogen eller på stuprännan på taket. Det är alltid mer praktiskt att ha dem samlade, allra helst vintertid när det verkar hur ruskigt som helst att sova i det fria.
Den nyblandade familjen har fått spana på varandra på varsin sida nätet och ätit tillsammans, inget kackel eller muckel där inte. Men nu ska de trängas samman i vårt pyttelilla hönshus. Tuppen är stor som en jätte jämfört med småttingarna, men är han snäll? Jo, mot folk, katter och hundar är han belevad. Men små sköra kycklingar?
Det kvällnas och det är dags. Sittpinnen ropar och när den stunden är kommen skall också sittpinnen vara redo, annars väljer man en annan. I trädet oftast. Hönapöna travar målmedvetet in i hönshuset, de tre bollarna vimsar efter. Tuppenuppe, som är den som håller koll, spanar in – och hu och ve! Det finns något där som inte är som det ska. Han tittar länge. Till slut tar han beslut: det går inte att slafa i ett hus med nya reden.
Jag låter honom yra omkring någon halvtimme och hoppas han ska komma på andra tankar. Staketet runt hönsgården får bli natthärbärge, så tänker tuppen och flyger upp och sätter sig. Jag som känner till historien om hyllan med rede kan tycka att han överreagerar men för honom är det allvar. Sjasar ner honom från staketet och försöker övertyga honom att hönshuset är dugligt, trots ommöblering. Nej, han är ingen hönshjärna! Det kan väl vem som helst begripa att det är fienden som anlänt. Han granskar grenarna på vårt klätterträd, väljer en och tar sats. Jag sjasar in honom i hönsgården igen och nu kommer han in från rätt håll. Det här känner han igen från alla andra kvällar. In genom grinden, fram till hönshuset, ducka och slink in i huset. Om det var vanan som tog över spakarna eller om han plötsligt insåg att hyllan hade fredliga avsikter vet jag inte. Men in kom han och hela familjen var äntligen samlad.
På morgonkvisten öppnades luckan – och ut klev fem utsövda fjäderfä. Det började bra det här.