Author Archives: CiaLarsson

Slickepinnen

Slickepinnen

”Det svarta sätet är fullt med fläckar och på golvet ligger högar med olika verktyg, hon får knappt plats med fötterna. Fast de verkligen inte är så särskilt stora. Hon tittar ner på fötterna som har de nästan alldeles nya skorna på sig och som dansar lätt över golvskrotet. Hon fick skorna när hon skulle börja sexårsskola, de är mest svarta men också lite vita. Det är de finaste skor hon haft, i alla fall vad hon kan komma ihåg. Hon vill egentligen ha gula skor, men det går absolut inte för sig. Gult som är den absoluta favoritfärgen, den man alltid blir glad av, den som får en att genast vilja dansa och spela och som får en att tänka på solvärme, honungssötma och mammas godaste saffransris!

Samma gula färg som bilen hon just nu åker i. Men nu när hon sitter i den gula bilen känns den inte alls speciellt fin och hon känner sig långt ifrån glad. Sockerklubban hon har fått är slut, hon kan fortfarande känna den söta smaken på tungan. Slickepinnens ljuvlighet har upptagit hennes tankar en bra stund, alltmedan bilen kricklat sig fram genom Kabuls kaotiska trafik. Men nu börjar hon undra. Hur länge ska hon åka här egentligen? Var finns hennes mamma och vilka är de andra tre personerna i den här fula gula bilen?”

#skrivpå #minbok #Flickornapåtåget

Affsoffue

Affsoffue
”Om jag minns rätt var det en gråskum och fuktig höstdag när jag stod inför den stora stenen. Jag hade tidigare under promenaden checkat upp några bronsåldersgravar och par intressanta torpruiner. Fotograferat dem och antecknat. Minnesstenen var avlång, ungefär tre meter på längden, eller enligt beskrivning 5,5 alnar lång, 3 alnar bred och 1½ aln tjock. Det var förhållandevis lätt att ta sig fram till den, även om lövskogen var tät med tjocka busksnår. En liten stig ledde mig fram till stenen och till min stora förvåning hittade jag en gammal informationsskylt intill. Den berättade att stenen från början var en enkel gränssten, men att den för över fyrahundra år sedan fick namnet Valdemars sten och en helt ny innebörd. Jag tittade med förvåning på platsen när jag insåg att det var en personlig gravplats, åt en ung pojke vid namn Valdemar som en gång stulit en silversked från Möllerödsgården.
Långt senare sitter jag på motsatt sida sjön och lyssnar på en kvinnas berättelse som osökt får mig att åter igen tänka på den där unga pojkens straff – affsoffue med svärd.”

Ljuset från Syrien

Ljuset från Syrien
Om han ändå fått stanna kvar, i soluppgångarnas land och de många templens stad. I staden där morgonsolen växer som ett lysande klot rakt upp ur den Syriska öknen, likt en glödgande glasboll ur en tusengradig ugn. Precis den sanden som också gett upphov till glas med utsökt lätthet och lyskraft under minst 2000 år. Glasblåsarna härifrån var världskända, och landet ansågs vara glasets vagga. Han tänkte på de svettiga och minutiöst noggranna männen, på deras heta ugnar och deras roterande glödbollar. Han tänkte på glaskraset som låg bredvid, och att han själv var lite som det handblåsta glaset. Som skärvorna.
Hans stad var den som omslöt den uråldriga fästningen. I skuggan av den var han född och uppvuxen, där hade han struttat omkring genom sina barnaår och äventyrslevt sin ungdomstid. Tänk om han hade fått växa klart och sitta där under palmerna, spela kort, musicera och lära sig dricka starkt kardemummakaffe. Det fanns i sanning ingen vackrare plats än hans.
#skrivpå #minbok #Flickornapåtåget

Flickorna på tåget

Flickorna på tåget

”Barntågresan tar dagar och nätter, soppa-smörgås, smörgås-soppa. Stanken av stress och urin förtätas när timmarna går och sorgen och kroppsbehoven inte alltid kan kontrolleras. Barn kliver av efterhand och tågkupén blir luftigare. Landskapet utanför fönstret förändras sakta, från granskogsdunkel till ljusare bergknalleland och vidare till det småbrutna som ska bli flickornas hemvist framöver. Tåget saktar in, kostymkvinnan reser sig, ler och sträcker sina händer mot dem och säger:
-Kom flickor, ni är äntligen hemma nu.”

#skrivpå #minbok #krigsbarn

Fel dialekt och fel tröja

Fel dialekt och fel tröja

För honom är livet på allvar. Det finns inget ytligt hos den pojken, han är som en svart tjärn i myren. Där tillvaron är nerkokad till väsentligheter, och det är så vilsamt att få vara där. Utan bjäfs och tingeltangel. Hans ögon är genuin värme och omtanke, men jag har också sett dem bli hårda och svarta, av ilska och sorg och frustration. Över sakernas tillstånd. Över att fängslas i en främmande by för att man är främling, för att man har fel dialekt och fel tröja. Över att se regeringsmakten fängsla och döda den som tycker annorlunda. Han hade tur som släpptes fri. Man måste ha tur, och hålla en låg profil, för att överleva.

Snor tid

Snor tid

Jag skriver och skriver, stjäl all tid jag kan få. Måste ju ha lugnt runtikring, annars går det inte. Juli närmar sig sitt slut och jag har likväl inte kommit längre än november 2015, och det är mycket vatten som runnit under broarna sedan dess.

Arbetsnamnet ”Pojken på stranden” har nu glidit över till ”Flickan på tåget”, för det var egentligen där det började.

Så tacksam att jag får sätta detta på pränt, men oro över om jag kan lyckas trollbinda andra och ge dem en givande läsning finns. Min nervositet brukar vara bra, det vässar eggen.

Min älskade skrivarmugg är med mig, tre dagar på lugn-och-ro-vandrarhem.

På vandrarhemmets loppis hittade jag en galet rolig hatt, den muntrar upp var gång jag ser den. Kanske ger det lite extra energi till texten. Hej hopp

Runt husknuten.

Runt husknuten.

Intresset för att hitta ingredienser till maten i naturen har nog alltid funnits, men senaste åren har det sannerligen exploderat!

I spåren av pandemin (och behovet av vettiga aktiviteter) har maten som hittas alldeles runt husknuten blivit högt eftertraktat, av oss båda.

Nässlor har blivit till olika soppor och pajer.

Sedan blev det fokus på kirskål som blivit till soppor och omeletter.

Sen hamnade vi i ramslöks-läge och testade alla möjliga olika spännande recept: olja, smör, pesto, soppor, omelett, lammgryta mm mm.

Plötsligt fick vi upp ögonen för trädgårdens körvel och det kokades soppa även på den växten.

Därefter gick vi in i maskrosperioden och det fixades ”kapris” av knoppar och Nuggets av blommor. Och så klart många kilo sallad. Gärna lite ängssyra på den. Supergott!

Sallad på maskrosblad

Nuggets på maskrosblommor

Lammgryta med ramslök

Chips på kirskål

Omelett med ramslök, tomat och fetaost. Gott!

Vi fortsätter laborera med fynd från närmiljön 👍