Kul med Sportlovskul!
Söka djur och spår i skogen, och favvofika vid lägerelden. Rekordet var flickan med 5 pannkakor och pojken med 8 fattiga riddare. 145 ägg och 168 kåsor med varm choklad gick åt att mätta alla skogshungriga barn och vuxna.
Som topping på upplevelsen valdes sagan om Ivo som gav husrum och värme åt haren, räven och björnen och sedan trodde det var en dröm – tills han såg spåren i skaren. Så sagan den var nog trots allt sann.
Tre härliga Sportlovskuldagar avslutade 🤗

Stiftelsen Skånska Landskap #Sportlovskul #Fulltofta

Det var en gång en präst som var så lärd att han kan kunde tala djurens språk. Det hade han lärt sig däruppe på berget, där han bodde i sin ensamhet, där det inte fanns några människor att tala med. Bara en gång om året, då det var kyrkhelg, brukade folket komma dit. Och den här sagan är från den tid då alla djur levde fria ute i naturen.

En dag ville prästen i alla fall hålla gille. Eftersom det inte fanns några människor i närheten, beslöt han att bjuda  de vilda djuren istället. Och så skickade han ut ugglan med bjudningar. Ugglan flyger vida omkring och har ett skarpt läte som hörs långa vägar, så han var lämplig för uppdraget.

Det var många djur som blev inbjudna. Björnen och vargen och räven och järven och hästen och kon och fåren och geten och renen. Och så svanen och hönan och gåsen och tranan och en hel massa andra.

Först av dem alla fick björnen inbjudan. Han var ju skogens konung och måste hedras.

Björnen blev mycket smickrad och gav sig genast iväg. Det var långt att gå till prästen och han var en smula långsam. Lufs, lufs, lät det när han lufsade fram.

Rätt som det var mötte han en pojke som var ute och fångade fågel till middagen.

– Goddag Tjockpäls, hälsade pojken, vart ska du lufsa iväg?

-Jag ska till prästen på berget på kalas, svarade björnen och tänkte lufsa vidare.

Då ropade pojken:

– Gå inte dit! Du har så tjock och vacker päls, om du kommer dit kanske prästen tar pälsen av dig!

– Månntro det, sa björnen, vände om och lufsade till skogs igen.

Strax därefter kom vargen klafsande. Klafs, klafs, lät det när han gick. Han var slug och ville inte lämna spår efter sig, så han slank fram i vattnet alldeles vid kanten av myrarna.

– Goddag Långsvans, sa pojken, vart tänker du klafsa iväg?

– Jag ska till prästen på berget, på kalas, svarade vargen stolt.

– Akta dig för det! sa pojken. Du har så präktigt och varmt skinn. Det kan tänkas att prästen tar skinnet av dig!

– Du har kanske rätt. Det skadar aldrig att vara försiktig, sa vargen och klafsade in i skogen igen.

Efter en stund kom järven traskande. Trask, trask, lät det när han gick, för han slog ner hela tassen i marken på en gång.

– Goddag Ketke, vart ska du traska iväg?

– Jag ska till prästen på berget på kalas, jag har bråttom, svarade järven och traskade raskt vidare.

Men pojken var efter honom:

– Akta dig Ketke, han låser in dig i kätten!

– Då gnager jag mig ut, svarade järven kaxigt.

– Akta dig Ketke, han binder dig med rep!

– Då sliter jag mig loss.

– Akta dig Ketke, han drar pälsen av dig!

– Tror du det? sa järven. Då vänder jag om.

Och så traskade han till skogs igen.

Så kom hästen travande. Stolt och med fladdrande man, i trav, i trav.

– Vart ska du trava iväg? undrade pojken.

– Jag ska till prästen på berget på kalas, sa hästen.

– Akta dig Brushuvud! Kommer du till prästen spänner han vagnen efter dig.

– Då sliter jag mig loss.

– Han stänger in dig!

– Då hoppar jag över stängslet.

– Han slår dig!

– Då slår jag tillbaka.

Och hästen travade till prästen och blev satt i stallet och bunden och gjord till tjänare.

Efter hästen kom kon lunkande.

– Vart tänker du lunka? frågade pojken.

– Till prästen på berget på kalas, brölade kon.

– Akta dig, Sacco-påse! sa pojken. Kommer du till prästen tar han mjölken ifrån dig.

– Då stångar jag honom, sa kon och lunkade iväg. När hon kom till prästen blev hon satt i fähuset och gjord till husdjur.

Likadant gick det för fåret och geten, och renen och katten och några till av de andra djuren. De ville inte lyssna till pojkens råd och fick då bli prästens tjänare. Men björnen och vargen och järven och räven och en hel del andra djur fortsatte att leva sitt fria liv i skogen.

Det var på den tiden när alla djuren jagade tillsammans. En kylig februaridag gick björnen och vargen, järven och grodan ut med pil och båge för att skaffa sig lite kött. Under tiden skulle hunden skaffa ved till brasan och haren skulle hämta grytan som köttet skulle kokas i.

De stötte strax på en hjord med vildrenar. Björnen sköt först och pilen träffade en ren i ryggen. Vargen träffade den i bogen, järven i strupen och grodan i hjärtat. På den här tiden var grodan faktiskt lika stor som en hund.

Så satte sig jägarna och väntade på att hunden och haren skulle komma med sina grejor, så att maten kunde lagas.

Men ingen kom, så de blev arga på varandra där de satt och började gräla om vem som fällt renen. Björnen brummade, vargen ylade och järven morrade. Alla försökte överrösta varandra. Grodan var den enda som inte sa något.

Till sist sa björnen:

-Du, groda, får lösa tvisten. Vem av oss var det som sköt renen så att den dog?

-Det var väl jag, menade grodan, för det var jag som träffade den i hjärtat.

Då blev de andra rasande och kastade sig över grodan:

-Du som varken har päls eller klor eller nos, du kan väl inte skjuta en ren!

Och så gjorde de något man absolut inte ska göra, de slog grodan så den blev alldeles platt och så slängde de ut den i en vassbevuxen tjärn. Och där har den bott sedan dess, den har blivit allt mindre och mindre med tiden.

Då kom haren hoppande. Men någon gryta hade den inte med sig.

-Var är grytan du skulle hämta? frågade björnen och vargen och järven.

-Å, den var alldeles för tung, gnällde haren, jag orkade inte bära den. Titta hur mina långa fina öron ser ut! Harens hade sotat ner öronen för att det skulle se ut som om den försökt baxa och streta med grytan.

-Å, vilken latrygg du är! skrek björnen och vargen och räven. Nu gör vi med dig som vi gjorde med grodan!

-Vad gjorde ni med grodan? frågade haren förskräckt.

-Vi slog den platt och slängde den i tjärnen, svarade de ilsket och försökte få fatt på haren. Men haren spratt undan, ett hopp hit och ett hopp dit, och så räddade den sig undan.

Och så rör den sig än i dessa dagar, för att undkomma faror. Du har kanske hört det förr: rädd som en hare.

Men fortfarande hade hunden inte kommit tillbaka med veden till brasan. Den hade istället gått till människorna och bedjande frågat:

-Om ni ger mig mat varje dag, så ska jag hjälpa er att alltid vakta era hem och skrämma bort vilddjuren.

Så gick det till när hunden började arbeta åt människan, och den kom aldrig tillbaka till de andra djuren.

Björnens och vargens och järvens magar knorrade av hunger så de orkade till slut inte vänta på längre, utan åt köttet rått. Efter det var vänskapen slut och de gav sig av åt varsitt håll:

Björnen lufsar fram på skogsåsarna, vargen stryker omkring boplatserna och vägarna och järven vandrar långt inne bland fjällen.

Men haren hoppar överallt.