Förbannelsen vid källan i Hallaröd

Förbannelsen vid källan i Hallaröd

Ur boken:

– Ursäkta…

Hon sätter fingret för sin mun för att tysta mig och sänker åter blicken mot vattenkällan. Jag backar långsamt utom synhåll och låter henne fortsätta sin ritual. En grov ek får bli mitt ryggstöd och jag slår mig ner vid den alldeles bredvid stigen, bland vårfuktiga kvistar och blad. Runt mej står bugande vitsippor med slutna knoppar, väntandes på att få slå ut i blom. Jag plockar lite planlöst bland dem, befriar en och annan krokig stackare från vinterns rester. Efter en stund kommer flickan gående längs stigen. Med mjuka fjädrande steg och kroppshållning som en balettdansös.

– Du kan skydda dig med hjälp av källan. Hon vänder sig mot mig, jag ser på henne och undrar vad hon menar.

– Men nu är det försent, solen har precis gått upp. Om du vill försöka ska du gå till källan ensam innan solen går upp, det är viktigt.

Jag funderar på hennes ord, Vad är det jag ska skydda mig emot?

– Har du sänt en förbannelse finns det tyvärr bara en utväg

– Förbannelse?

Snubblade över källan helgad åt Sankt Olof. Ingen törstsläckare, men eggar tankarna.

Snubblade över källan helgad åt Sankt Olof. Ingen törstsläckare, men eggar tankarna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *